Klimataktion för hemarbete?

[MWall]

Finns en faktor till, som är viktigare än produktiviteten - nativiteten!

En inte oväsentlig andel par träffar sin blivande partner genom jobbet på ett eller annat sätt, i synnerhet de som fokuserar lite hårdare på karriären. Ingen partner = inga barn (i allmänhet). Kan ju till viss del lösas genom ökad onlinedating, men om man flyttat till Ottsjö är det ju lite tröskel att gå på dejt.

I och för sig är det ju bra för miljön med färre människor men blir ju synd om det inte finns någon kvar som kan njuta av den fina miljön...

Är väl inte direkt unga singlar som flyttar ut. Är mest barnfamiljer och nyblivna pensionärer som flyttar.

[tor-ake]

[
Är väl inte direkt unga singlar som flyttar ut. Är mest barnfamiljer och nyblivna pensionärer som flyttar.

Kan tänka mig att unga singlar lätt fastnar hemma hos föräldrarna om de får ett jobb som de kan sköta på distans. Inte heller så bra för nativiteten.

[martinot]

Bättre luft och inget buller.
Mycket mindre stress.
Inga köer.
Aldrig problem att hitta parkering, det finns alltid plats och det kostar inget.
Man känner varandra, enligt min erfarenhet får man mycket bättre service i butikerna än i storstäderna.
Lättare att köpa lokalproducerad mat i gårdsbutiker osv.
Man kan även odla egen mat om man vill.
[mm]

Däremot tror jag på att flytta ut till mindre orter relativt nära städerna. Vi gjorde det själva för drygt 6 år sen och enligt en mäklare jag känner så är trycket ganska hårt nu från stadsbor som också vill ut en bit för att få mer för pengarna och slippa det hårdare klimatet i städerna mm.

Instämmer i mycket av ovan. Har bott ca 30 år mitt i centrum, men flyttade för en 4-5 år sedan ut till landet ca 2 mil utanför stan. Var tidigare "hard core" stadsbo/cityslicker, men saknar inte alls det livet idag. Skönt att slippa både dålig luft med svart sot i lägenhetsfönster och den allt mer kraftigt ökade sociala oron i våra städer (och relaterade risker i förbindelse till uppgörelser mellan kriminella klaner).

Är underbart att leva nära havet och naturen. Känns äkta och jordnära. Uppskattar det enkla livet på landet och vid kusten. Enklare och trevligare miljö är mycket viktigare för mig idag än alla prylar och annat (även om jag är fortsatt klar prylnörd). Extremt slitet och klyschigt begrepp, men ordet livskvalitet ligger nära till hands. Känns som en bättre livsmiljö för våra barn och husdjur, även om jag själv uppskattar mycket att ha lämnat staden och att numera ha blivit "lantis".

[bjornnilsson]

Samlade mina tanker och det blev typ första kapitlet till en bok. Tydligen var detta ämne viktigt för mig att reflektera kring. Om du inte uppskattar mycket text kan du hoppa över.

För mig så har myntet två sidor.

För drygt tjugo år sedan satt jag på ett kontor, då hos en och samma kund/arbetsgivare. Som ung självlärd programmerare och entreprenör hade jag sålt mina första små bolag och tagit anställning på ett av Sveriges största telekom-företag. Jag minns hur jag pendlade till de platser i Stockholm dit kontoret flyttades, bland annat Telefonplan, i ändlösa bilköer genom Stockholm under de år när konjunkturen var på uppgång för att istället komma fram lite snabbare när det var sämre ställt i konjunkturen. Jag behövde absolut den första tiden (de första tio åren?) för att komma in i arbetet som IT-projektledare. Att vara helt ny och bli lika duktig som jag är idag skulle jag själv inte klarat av att göra remote på samma vis. Att umgås med kollegor från hela världen och lära mig hantverket i att jobba med människor och teknik kunde jag bara göra i samma rum som dom som jag jobbade med.

Att läsa av folk och se vilka personer som har strategier som fungerar, besöka de stora serverhallarna, höra oljudet från tusentals högljudda fläktar som snurrar dygnet runt evigt upptagna med att transportera bort den enorma överskottsvärmen. Jobba med tekniker som sliter sitt sista hår i uråldriga system med monokroma skärmar, höra skvallret på lunchrasten där man klagar på ledningens beslut att gå i en viss riktning, se de personer som nördar in sig på olika områden för att förstå varför saker blir som de blir och när det var dags för kurs i någon fin stad utomlands bli haffad på flygplatser av säljare som som kränger kreditkort med flygpoäng ("aha, är det därför alla flyger så mycket?"), gissa vem det är som kommer gå in i väggen härnäst, springa mellan fullbokade mötesrum där skärmar och telefoner gör allt för att inte fungera, jobba i statliga myndigheter och se hur våra skattepengar läcker som ett såll för att därefter kika under huven i exempelvis energibranschen, där för mycket pengar plötsligt ger helt andra utmaningar. Jobba på plats i våra banker och se hur otroligt olika de prioriterar sin kundvård vilket ger genomslag hela vägen ner till omvårdnaden av sina IT-system. Osv.

Helt enkelt besöka olika branscher, dess människor och förstå de sammanhang där jag verkar.

Och själv höll jag på att gå under av stress. Jag hade både mitt dagsjobb och med tiden skaffade jag mig ett nytt företag som - nästan - kunde stå på egna ben men ändå behövde så mycket mer hjälp att det blev mer än en extra heltid att lägga kraften på. Jag sov några få timmar per natt och jobbade så mycket och så hårt att jag lärde mig exakt hur långt jag kunde gå innan min ögonmigrän stängde synfältet eller innan ansiktet började rycka av sig själv. Eller när jag började sluddra utan att kunna sätta ord på mina tankar. Men oftast drog jag över denna gräns. Jag hade sett andra göra detsamma och tänkte att det var normen. Jag höll helt enkelt på att jobba ihjäl mig.

Sedan gick frun bort 2018. Exakt en vecka efter hennes död fick jag reda på att jag har ett hjärtfel. Smärtan över bröstet var relaterad till stressen och ansträngningen som det innebär att tillbringa all tid inklusive sömn sittandes på en stol på IVA under tio veckor, samt av den extrema sorgen som omgärdade händelsen. Sjukvården noterade vid undersökningen inte bara min sorg, de upptäckte även - by the way - att jag har ett aortabråck och en läckande hjärtklaff. Doktorn tittade mig i ögonen och berättade att "du kan dö när som helst". Vilket inte är helt olikt andra levande människor, men när en person i vit rock säger det med eftertryck så blir det så mycket verkligare. Speciellt när jag hört exakt samma budskap levereras till min fru några veckor tidigare när hon fortfarande levde.

Detta var vändningen. Jag bestämde att mitt liv tillhör.. mig. Och jag behöver göra det jag ska göra för att leva på det vis som passar min personlighet och för att min själ ska må bra.

En del i detta är att jobba hemifrån.

Det som underlättar är att jag egentligen jobbat till största delen remote sedan 2016. Jag har nu även på något obegripligt sätt hittat kärleken på nytt, tagit steget att gifta om mig och flytta 50 mil norrut där särskolan hade en bra plats för grabben som numera gör saker som att fiska och gå på gym, på skoltid, i kontrast till det (o)mänskliga förvar som särskolan innebär där vi tidigare bodde i Stockholm.

Min roll som projektledare överlevde både pandemin och mitt märkliga beslut att lämna Stockholm. Idag är jag mer effektiv än någonsin. Och jag mår framför allt så oerhört mycket bättre. Jag har just nu fyra projekt runtom i världen som jag kan driva med hjälp av mina stora skärmar ifrån mitt hemmakontor i en gammal vitmålad bastu i huset här uppe i norr. Och om jag tidigare höll tillbaka en aning i mina möten för att jag sällan var helt närvarande i stunden så har jag idag möjligheten att satsa fullt utan distraktion och därefter ha tid att tänka och planera utan andra personer som stör mina tankar eller återhämtningen mellan mina möten. Jag som dessutom är döv på ett öra och lätt upplever stress i sociala miljöer har upptäckt att jag fungerar så mycket bättre så här.

Jag ser - alltid - vem det är som pratar, för det visas tydligt i våra videomöten och jag behöver därmed inte söka av omgivningen för att se vem i gruppen det är som rör på läpparna. På distans blir jag också säkrare i att lita på att det som folk säger verkligen är sagt. Tidigare har jag oftast misstrott min egen hörsel men här vet jag att jag hör på samma sätt som alla andra och jag blir snabbare att ifrågasätta ifall något luktar konstigt. Kanske att detta även har med erfarenhet att göra och att jag vet att mitt liv är ändligt, vilket gör att småsaker, som hur andra uppfattar mig, inte längre spelar någon större roll. Jag behöver heller inte (längre) använda mitt arbete för att stärka mitt ego, vilket jag definitivt gjorde tidigare.

Förhoppningen är att jag aldrig mer behöva sätta fötterna ute på ett stort kontor igen, annat än i undantagsfall. Om detta innebär en större miljövinst eller inte i jämförelse med tidigare vet jag inte, men jag hoppas att min arbetsgivare krymper kontoret i Kista till ett minimum för jag behöver det då inte.

Nu förstår jag dock att många andra har ett socialt behov och blir påfyllda av att träffa andra människor, så dessa personer får det nog väldigt mycket svårare ifall mötesplatserna försvinner helt. Här kan man nog inte begära att alla ska bli likriktade, lika lite som att man kan begära att de personer som mår bättre med sig själva som främsta sällskap ska tvingas in i socialt stressade sammanhang tillsammans med andra bara för att det är så som (arbets)livet tidigare varit uppbyggt.

Det jag däremot konstaterar är att stressade människor blir människor på autopilot. Det är människor som slutar tänka. Jag själv tillhör den skaran om jag inte tar mig tid att göra annat, som att exempelvis skriva denna lilla text, vilket i sig är ett socialiserande, på sitt sätt. Sedan tror jag miljön har mycket på att vinna på att det slentrianmässiga resandet försvinner (vilket i sig är en biprodukt av stressade människor) - speciellt när folk slutar samla sina privata flygbonusar på arbetstid.

[martinot]

Väldigt bra och tankvärd historia från ditt liv som du delade med dig så öppet om. Fantastiskt också att se styrkan och insiktsfullheten du hade att förändra din livssituation och arbetsvillkor. Väldigt hoppfullt och positivt budskap i allt det jobbiga du gått igenom.

Själv så har jag jobbat hemma i ett år, och tycker det är själv väldig skönt att slippa lägga restid till/från jobbet i bilköer. Dock kan jag ändå ibland känna minst lika mycket stress hemifrån. Blir nästan då att hemarbete ibland gör att jag jobbar mycket fler timmar om dagen. Den tid som förut gick till pendling går nu till fler arbetstimmar när det är mycket att göra. Ibland är det också lättare att sitta i fler möten över dagen, och blir mellan varven så att man inte hinner med lunch, utan tar den under ett Team-möte för att spara tid. När jag jobbade på kontor så var jag bättre på att ta mig lite mer pauser och social tid mellan mötena, och tid för att gå ut med kollegor och äta lunch tillsammans.

Dock så är forum som detta perfekt när man har lite tid mellan möten och behöver några korta paus under dagen. Blir lite som en avkoppling och annan form av aktivitet än de fikapauser med småsnack vid kaffemaskinerna man hade innan. Försöker även någon gång ta en kort promenad på dagen om man har tid, och om vädret tillåter. Har jag riktig tur så lyckas jag även synka så jag får med mig en god vän som inte bor så långt från oss på en lunchpromenad. Då kan man snacka jobb och annat om livet medans man får röra på sig och lite frisk luft.

Gäller att försöka hitta en balans även när man är på hemmakontor. Även om jag gillar det i grunden. Blir lätt att man jobbar för mycket och för monotont om man inte ser upp.

[taliz]

2) Personalansvar. Hopplöst svårt att fånga upp någon som mår dåligt, har missbruksproblem osv. Det är det jag ser som störst risk.

Personalansvar och arbetsmiljöansvar är knepigt. Arbetsgivaren har ett ansvar som sträcker sig väldigt långt. Det räcker inte att köpa in skrivbord m.m. för att kunna ha hemma t.ex. Många har inte ens plats för skrivbord eller liknande hemma. Vi har haft medarbetare som suttit på kökspallar, soffor, pinnstolar m.m. Samt med konstig ställning i förhållande till skärm och tangentbord/mus. Då är det helt plötsligt arbetsgivarens jobb att förse dem med sjukgymnastik m.m. Då utan att kunna påverka arbetsmiljön speciellt mycket.

Man lurar nog bara sig själv om man tror att man ”fångar” folk som mår dåligt eller har missbruksproblem bara för att man möter dom fysiskt. De flesta är väldigt duktiga på att dölja sådant och vill väldigt ogärna diskutera det.
Givetvis försöker man hjälpa sina medmänniskor, men de är vuxna och har ansvar för sina egna liv.

När det gäller den fysiska arbetsmiljön så är det väl inte svårare än att de som inte har möjlighet att arbeta hemma åker till kontoret istället.

Att tvinga in alla för att man skall ”övervaka” gör helt enkelt mer skada än nytta IMO.

Det handlar väl inte om att övervaka, handlar om lagstiftat ansvar som arbetsgivaren har.

Vem avgör om det går eller inte går att arbeta hemma, ska vi ha inspektion av hemarbetsmiljön? Arbetsgivaren har ett lagkrav på sig som inte direkt går att trolla bort hur som helst.

Självklart fångar man inte automatiskt upp alla som mår dåligt eller riskerar att må dåligt vd fysiska träffar, men det är otroligt mycket lättare att göra det än om alla sitter hemma i sina egna bubblor.

Hur löste ni det "lagstadgade ansvaret" under pandemin? Lagen gällde ju även då.

[Curik]

@mwall, @taliz, likt hur en duktig snickare kan bygga ett rakt hus även med krokiga brädor, kan en skicklig projektledare genomföra ett projekt även med bångstyriga projektmedlemmar.
Även den mest kompetenta människa kan beroende på förutsättningar bli omöjligt passiv-aggressiv och med ett par sådana i ett team blir det som att valla katter.
Sätt katterna bakom ett tangentbord några mil bort, med halvtaskig mick och suddig kamera och försök sedan få ihop teamkänslan och framdrift...

Vi hade förra sommaren en snubbe (inte stofil utan en ung och "hungrig" programmerare faktiskt) som hade lite knackig engelska så han förstod inte exakt, och han tog illa upp när man bad honom dela skärmen och visa var han kört fast. Kontentan blev att han producerade helt fel grejer i flera veckors tid och vi fick göra om koden i all hast strax innan produktionssättning.

Håller inte med om din slutsats Tor-Åke. En utvecklare som tar illa upp för att någon ber denne skärmdela - behöver ändra sin attityd helt oavsett om det är distans eller på grekiska. Detta ser jag titt som tätt även när jag jobbar på kontor.

På mitt nuvarande jobb kör alla distans. Vi ses emellanåt för att lära känna varandra mer naturligt, man lär sig ansiktsuttryck och röstläge lite bättre. Och vi kör alltid kamera när vi samtalar över internet.

Man blir inte bångstyrig för att man jobbar hemifrån, det låter ju otroligt gammaldags och bakåtsträvande.

[MWall]

@mwall, @taliz, likt hur en duktig snickare kan bygga ett rakt hus även med krokiga brädor, kan en skicklig projektledare genomföra ett projekt även med bångstyriga projektmedlemmar.
Även den mest kompetenta människa kan beroende på förutsättningar bli omöjligt passiv-aggressiv och med ett par sådana i ett team blir det som att valla katter.
Sätt katterna bakom ett tangentbord några mil bort, med halvtaskig mick och suddig kamera och försök sedan få ihop teamkänslan och framdrift...

Vi hade förra sommaren en snubbe (inte stofil utan en ung och "hungrig" programmerare faktiskt) som hade lite knackig engelska så han förstod inte exakt, och han tog illa upp när man bad honom dela skärmen och visa var han kört fast. Kontentan blev att han producerade helt fel grejer i flera veckors tid och vi fick göra om koden i all hast strax innan produktionssättning.

Håller inte med om din slutsats Tor-Åke. En utvecklare som tar illa upp för att någon ber denne skärmdela - behöver ändra sin attityd helt oavsett om det är distans eller på grekiska. Detta ser jag titt som tätt även när jag jobbar på kontor.

På mitt nuvarande jobb kör alla distans. Vi ses emellanåt för att lära känna varandra mer naturligt, man lär sig ansiktsuttryck och röstläge lite bättre. Och vi kör alltid kamera när vi samtalar över internet.

Man blir inte bångstyrig för att man jobbar hemifrån, det låter ju otroligt gammaldags och bakåtsträvande.

Tvärtom så blir det ju enklare med parprogrammering o dyl om man kan dela skärm och prata i hörlurar. Är ju hemskt att sitta två st framför samma fysiska skärm.

Däremot är det ju kanske inte så psykologiskt att be en oerfaren och ny utvecklare att visa sin kod för alla på ett större möte. Då kan man nog känna sig lite för exponerad och granskad. Då är det bättre att lead dev:en tar ett enskilt snack med utvecklaren och går igenom lite saker som han bör tänka på.

Själv är jag faktiskt sugen på att utöka till 3 dagar på kontoret och 2 hemma. Har kört 3 hemma och 2 på kontoret under hösten. Mån-ons hemma och tor-fre på kontoret. Känner att det blir för mycket med 3 dagar i rad hemma. Att det är just torsdag och fredag beror på min frus arbetstider och dagishämtningar.

Det jag saknar hemma är:
- Tydligt start och slut på arbetsdagen.
- Miljöombyte.
- Bilkörningen. Blir en naturlig paus på nåt vis.
- Social interaktion. Typ snacka lite vid kaffeautomaten osv.

[frippe]

2) Personalansvar. Hopplöst svårt att fånga upp någon som mår dåligt, har missbruksproblem osv. Det är det jag ser som störst risk.

Personalansvar och arbetsmiljöansvar är knepigt. Arbetsgivaren har ett ansvar som sträcker sig väldigt långt. Det räcker inte att köpa in skrivbord m.m. för att kunna ha hemma t.ex. Många har inte ens plats för skrivbord eller liknande hemma. Vi har haft medarbetare som suttit på kökspallar, soffor, pinnstolar m.m. Samt med konstig ställning i förhållande till skärm och tangentbord/mus. Då är det helt plötsligt arbetsgivarens jobb att förse dem med sjukgymnastik m.m. Då utan att kunna påverka arbetsmiljön speciellt mycket.

Man lurar nog bara sig själv om man tror att man ”fångar” folk som mår dåligt eller har missbruksproblem bara för att man möter dom fysiskt. De flesta är väldigt duktiga på att dölja sådant och vill väldigt ogärna diskutera det.
Givetvis försöker man hjälpa sina medmänniskor, men de är vuxna och har ansvar för sina egna liv.

När det gäller den fysiska arbetsmiljön så är det väl inte svårare än att de som inte har möjlighet att arbeta hemma åker till kontoret istället.

Att tvinga in alla för att man skall ”övervaka” gör helt enkelt mer skada än nytta IMO.

Det handlar väl inte om att övervaka, handlar om lagstiftat ansvar som arbetsgivaren har.

Vem avgör om det går eller inte går att arbeta hemma, ska vi ha inspektion av hemarbetsmiljön? Arbetsgivaren har ett lagkrav på sig som inte direkt går att trolla bort hur som helst.

Självklart fångar man inte automatiskt upp alla som mår dåligt eller riskerar att må dåligt vd fysiska träffar, men det är otroligt mycket lättare att göra det än om alla sitter hemma i sina egna bubblor.

Hur löste ni det "lagstadgade ansvaret" under pandemin? Lagen gällde ju även då.

Ärligt så har vi nog inte det, inte någon annan heller. Som tur är så var inte jag chef då.

Dock är det annorlunda att köra det under en begränsad tidsrymd, p.g.a. en speciell händelse, än att köra det för alltid all tid framåt.

[Gargamel]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Är det stadsbor på det här forumet som har sådana planer?

Sålde även sitt hus i Sthlm innan priserna rusade så nu har dom inte råd att flytta tillbaka.

Så de sålde sitt hus på 80-talet eller så? För på många av de senaste åren, ganska långt bak har priserna i stockholm "rusat".. eller menar du att de inte bodde länge nog för att tjäna några miljoner extra?

[mati]

Tvärtom så blir det ju enklare med parprogrammering o dyl om man kan dela skärm och prata i hörlurar. Är ju hemskt att sitta två st framför samma fysiska skärm.

Däremot är det ju kanske inte så psykologiskt att be en oerfaren och ny utvecklare att visa sin kod för alla på ett större möte. Då kan man nog känna sig lite för exponerad och granskad. Då är det bättre att lead dev:en tar ett enskilt snack med utvecklaren och går igenom lite saker som han bör tänka på.

Jag tycker också att det blir mycket enklare när man ska dela skärm. Det är ju mer eller mindre omöjligt att sitta flera stycken vid en och samma dator. Det behöver inte handla om programmering ens, det kan vara allt möjligt. Göra CAD-ritningar, skriva textdokument, osv. Jag minns knappt hur vi gjorde innan Teams & Co.
Min programkod har jag däremot aldrig någonsin behövt visa för någon. Och då har jag ändå jobbat med detta i närmare 30 år. I vilka situationer skulle det tillföra nånting? Vem skulle vilja se (och förstå) mina invecklade tankar och dessutom diskutera detta under ett möte? Förekommer detta verkligen? Jag skulle nog också känna mig lite trampad på tårna om någon under ett Teams möte plötsligt skulle vilja se min kod.

[taliz]

Just att det fortfarande är nytt för många, särskilt i stor skala, gör ju att det krävs nya sätt att hantera diverse utmaningar.
Det var inte många år sen folk skrattade åt social media managers.
Nu är det ett etablerat yrke. Kanske kommer det remote work managers?

[Curik]

Tvärtom så blir det ju enklare med parprogrammering o dyl om man kan dela skärm och prata i hörlurar. Är ju hemskt att sitta två st framför samma fysiska skärm.

Däremot är det ju kanske inte så psykologiskt att be en oerfaren och ny utvecklare att visa sin kod för alla på ett större möte. Då kan man nog känna sig lite för exponerad och granskad. Då är det bättre att lead dev:en tar ett enskilt snack med utvecklaren och går igenom lite saker som han bör tänka på.

Jag tycker också att det blir mycket enklare när man ska dela skärm. Det är ju mer eller mindre omöjligt att sitta flera stycken vid en och samma dator. Det behöver inte handla om programmering ens, det kan vara allt möjligt. Göra CAD-ritningar, skriva textdokument, osv. Jag minns knappt hur vi gjorde innan Teams & Co.
Min programkod har jag däremot aldrig någonsin behövt visa för någon. Och då har jag ändå jobbat med detta i närmare 30 år. I vilka situationer skulle det tillföra nånting? Vem skulle vilja se (och förstå) mina invecklade tankar och dessutom diskutera detta under ett möte? Förekommer detta verkligen? Jag skulle nog också känna mig lite trampad på tårna om någon under ett Teams möte plötsligt skulle vilja se min kod.

Skärmdela behöver ju inte betyda att det är på ett stort möte, eller på ett möte alls för den delen. Det kan ju vara precis som MWall säger att ni ska parprogrammera, eller att du kör fast i något och behöver assistans. Eller att du behöver ett par fräscha ögon på något du suttit med länge. Alternativet är ju att man skjuter upp koden i GitHub eller motsvarande men då uppstår ju inte samma typ av diskussiondynamik. På större möten skulle jag inte föredra det men det känns ju ändå som att organisationen har en del att jobba med gällande värdegrund och respekt om systemutvecklare känner sig pressade att visa något för en större grupp. Usch.

[tor-ake]

Det kan ju vara precis som MWall säger att ni ska parprogrammera, eller att du kör fast i något och behöver assistans. Eller att du behöver ett par fräscha ögon på något du suttit med länge. Alternativet är ju att man skjuter upp koden i GitHub eller motsvarande men då uppstår ju inte samma typ av diskussiondynamik. På större möten skulle jag inte föredra det men det känns ju ändå som att organisationen har en del att jobba med gällande värdegrund och respekt om systemutvecklare känner sig pressade att visa något för en större grupp. Usch.

Om det forfarande är min anekdot ni refererar till så var det bara MWall som antog att det var någon som behövde visa något för en grupp. Så var det inte. Det var bara jag (lead developer) och snubben i fråga. Men det är som Mati menar, inte alla som är bekväma med att visa sitt arbete medan man jobbar med det.

[MWall]

Det kan ju vara precis som MWall säger att ni ska parprogrammera, eller att du kör fast i något och behöver assistans. Eller att du behöver ett par fräscha ögon på något du suttit med länge. Alternativet är ju att man skjuter upp koden i GitHub eller motsvarande men då uppstår ju inte samma typ av diskussiondynamik. På större möten skulle jag inte föredra det men det känns ju ändå som att organisationen har en del att jobba med gällande värdegrund och respekt om systemutvecklare känner sig pressade att visa något för en större grupp. Usch.

Om det forfarande är min anekdot från förra sommaren ni refererar till så var det bara MWall som antog att det var någon som behövde visa något för en grupp. Så var det inte. Det var bara jag (lead developer) och snubben i fråga. Men det är som Mati menar, inte alla som är bekväma med att visa sitt arbete medan man jobbar med det.

Ja det måste man ju rimligen vara beredd att göra. Hör ju till jobbet. Vi har i perioder jobbat med kodgranskning också för att säkerställa nån slags kvalitet. Man behöver inte vara en dålig utvecklare för att hamna fel. Alla har vi varit ute och cyklat nån gång.

[dd88]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Är det stadsbor på det här forumet som har sådana planer?

Sålde även sitt hus i Sthlm innan priserna rusade så nu har dom inte råd att flytta tillbaka.

Så de sålde sitt hus på 80-talet eller så? För på många av de senaste åren, ganska långt bak har priserna i stockholm "rusat".. eller menar du att de inte bodde länge nog för att tjäna några miljoner extra?

Dom bodde i Stocksund, köpte för lite över 10, sålde för runt 15 efter helrenovering för 3-4 år sen. Motsvarande hus kostar idag över 20. Vänner som bor kvar i området har sett en ökning på 7-8 miljoner på sin villa sen dess.

Även om man tekniskt sett skulle kunna betala av ett lån på merkostnaden så är inte bankerna så sugna på att låna ut pengarna och jag tror definitivt att dom ser en flytt till ett billigare område som ett nederlag, därför är dom kvar.

[MWall]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Är det stadsbor på det här forumet som har sådana planer?

Sålde även sitt hus i Sthlm innan priserna rusade så nu har dom inte råd att flytta tillbaka.

Så de sålde sitt hus på 80-talet eller så? För på många av de senaste åren, ganska långt bak har priserna i stockholm "rusat".. eller menar du att de inte bodde länge nog för att tjäna några miljoner extra?

Dom bodde i Stocksund, köpte för lite över 10, sålde för runt 15 efter helrenovering för 3-4 år sen. Motsvarande hus kostar idag över 20. Vänner som bor kvar i området har sett en ökning på 7-8 miljoner på sin villa sen dess.

Även om man tekniskt sett skulle kunna betala av ett lån på merkostnaden så är inte bankerna så sugna på att låna ut pengarna och jag tror definitivt att dom ser en flytt till ett billigare område som ett nederlag, därför är dom kvar.

Å nej. Stackars jävlar som bara har 15 miljoner att köpa för. Kanske måste bo med vanligt folk i Bromma...

[dd88]

Det är inte lätt att vara rik

[MWall]

Det är inte lätt att vara rik

All min medkänsla försvann faktiskt. Så de låter ungarna mobbas och de själva må dåligt eftersom de är för stolta för att inte bo "fint"?

Ja jag säger då det.

[Bjelke]

Apropå hemarbete så har jag höjt min produktivitet rejält iom hemarbete och håller med taliz
fullständigt, sjukt bra för klimatet/begränsade resurser och en massa annat!
Jag har inget större behov av att umgås med mina kollegor (det har jag så det räcker av ändå liksom) och
det blir inte mer gjort för att vi ”bondar” och umgås på arbetstid osv även om det låter skitbra på
management-kurserna…
Det jag kan tänka mig kan vara lite negativt i vissa fall är att chefer kan ha svårt att ”läsa av” sina anställda om
dom har det tufft och liknande, och även det här med en bra arbetsmiljö såklart (jag har ett väldigt fint
Kontor här ”hemma” då jag har eget bolag sedan många år, så jag klarar mig bra).
När det kommer till lagarbete så har det (i mitt fall iaf) varit ett stort lyft, det har funkat sjukt bra (även om det nu
råkar vara jag som dragit igång lite olika saker själv)!
Nu har jag ju lagt programmerar-karriären bakom mig och är ”bara” konstruktör men upplägget är ofta liknande
(Projekt med flera nivåer och olika ”höjd”, ofta med en projektledare, och en salig blandning av gammalt och nytt osv)
och ofta kör jag som projektledare eller liknande, och jag tycker att det har funkat över förväntan
En sak som tagits upp är nyrekryteringar, där kan jag känna att dom får det lite tuffare ibland eftersom det kanske
är lättare att börja med ett fysiskt besök osv (gör jag ofta även själv på nya uppdrag) för det ger lite mer att se saker
på plats… hur det är för programmerare kan jag helt ärligt inte veta längre, men jag gissar att det är lättare där
Jag hade fram tills Corona 10 mil till jobbet och nu jobbar jag som sagt hemifrån, enkel matte där iaf win-win-win…

[dd88]

Det är inte lätt att vara rik

All min medkänsla försvann faktiskt. Så de låter ungarna mobbas och de själva må dåligt eftersom de är för stolta för att inte bo "fint"?

Ja jag säger då det.

Dom vill ändå ge det en chans. Två tidigare karriärmänniskor som vill få mer tid med familjen och kunna leva sundare. Ser personligen inga fel med det. Även om jag inte kan relatera till skräcken av att klättra nedåt på den sociala stegen så kan jag ändå se problemet då umgängeskretsen och barnens vänner och gamla skola är i området. Blir ju att börja på ny kula i ett nytt område, och inte säkert att det blir bättre för det.

[MWall]

Har börjat må lite dåligt när jag är hemma faktiskt. Lämna på dagis, gå promenad med hunden, hämta på dagis... Allt går i ett. Åker jag till kontoret blir det tydligare uppdelat. Plus att jag faktiskt mår bra av att träffa lite folk. Har alltid trott att jag är introvert men det är jag nog inte. Eller så har jag nått min gräns. Kommer åka till jobbet 3 dgr i veckan från och med nästa vecka. Ska bli skönt. Har åkt 2 dgr under hösten. Tors och fre. Nu lägger jag till tisdag.

[Bjelke]

Har börjat må lite dåligt när jag är hemma faktiskt. Lämna på dagis, gå promenad med hunden, hämta på dagis... Allt går i ett. Åker jag till kontoret blir det tydligare uppdelat. Plus att jag faktiskt mår bra av att träffa lite folk. Har alltid trott att jag är introvert men det är jag nog inte. Eller så har jag nått min gräns. Kommer åka till jobbet 3 dgr i veckan från och med nästa vecka. Ska bli skönt. Har åkt 2 dgr under hösten. Tors och fre. Nu lägger jag till tisdag.

Testa att starta ett eget bolag och lägg en del tid på det fast det måste ju vara något man gillar isf såklart…
Lägg till lite träning på det som tar nån timme eller mer per pass så…

[MWall]

Har börjat må lite dåligt när jag är hemma faktiskt. Lämna på dagis, gå promenad med hunden, hämta på dagis... Allt går i ett. Åker jag till kontoret blir det tydligare uppdelat. Plus att jag faktiskt mår bra av att träffa lite folk. Har alltid trott att jag är introvert men det är jag nog inte. Eller så har jag nått min gräns. Kommer åka till jobbet 3 dgr i veckan från och med nästa vecka. Ska bli skönt. Har åkt 2 dgr under hösten. Tors och fre. Nu lägger jag till tisdag.

Testa att starta ett eget bolag och lägg en del tid på det fast det måste ju vara något man gillar isf såklart…
Lägg till lite träning på det som tar nån timme eller mer per pass så…

Orkar nog inte. Konsultar ju i egen låda redan. Skulle iofs vilja göra nått annat också men har inga idéer.

Träna hinner jag nog inte riktigt heller. Barnen ska läggas osv. Får nog träna sent på kvällarna då men då får jag svårt att somna.

[mati]

Har börjat må lite dåligt när jag är hemma faktiskt. Lämna på dagis, gå promenad med hunden, hämta på dagis... Allt går i ett. Åker jag till kontoret blir det tydligare uppdelat. Plus att jag faktiskt mår bra av att träffa lite folk. Har alltid trott att jag är introvert men det är jag nog inte. Eller så har jag nått min gräns. Kommer åka till jobbet 3 dgr i veckan från och med nästa vecka. Ska bli skönt. Har åkt 2 dgr under hösten. Tors och fre. Nu lägger jag till tisdag.

För mig är det precis tvärtom. Jag har visserligen alltid gillat att jobba hemma, men det var främst för att kunna jobba på ett effektivare sätt, utan att slösa tid i bilen osv.
Men nu har jag jobbat hemma i så många år att jag faktiskt inte lägre skulle vilja ha ett jobb där jag måste åka till ett kontor och träffa en massa folk. Jag skulle inte direkt beskriva mig själv som introvert, men jag är ganska osocial (eller asocial), jag har kanske någon form av social fobi eller nåt åt det hållet. En f d kollega brukade påstå att jag är autistisk, men det är jag definitivt inte. Men kanske nåt annat. Ingen aning.
Så länge jag regelbundet tvingades att träffa arbetskollegor gick det bra att hantera. Men nu har jag kommit ifrån det. Och corona var det bästa som kunde hända mig, så konstigt det än låter. Jag brukar skoja om att min perfekta arbetsplats befinner sig på månens baksida, och folk tycker att det låter hemskt. Men det är så jag vill jobba. Ingenting som distraherar, man kan fokusera med alla sinnen på det man är bäst på. Kollegor är oftast bara i vägen. Det skulle troligen bli skitjobbigt att behöva åka till en arbetsplats igen. Allt går väl, men det skulle kräva en hel del mental träning tror jag.