Klimataktion för hemarbete?

[mickeisol]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Är det stadsbor på det här forumet som har sådana planer?

[jonasl]

Var inne på jobbet idag, första gången sen mars 2020 som jag åkte pendeltåg. De få gånger jag varit inne förut har jag åkt bil och cyklat in till kontoret vid Gärdet från Enskede. Fördelen med tåget är att det funkar bra att sitta och jobba på det. Men.. det är inte kul. Höll på att missa tåget och fick springa ner för trapporna på centralen, det har jag verkligen inte saknat. Som tur är jobbar jag ändå mest med kollegor i andra delar av landet, kommer sitta hemma fortsättningsvis och bara åka in ett par gånger i månaden.

Ser två stora utmaningar med distansarbete.

1) Att få nyanställda att komma in i gänget. Vi har anställt en del och det har fungerat bra - men det är helt klart en stor utmaning, till viss del beroende på hur personen man anställt är.

2) Personalansvar. Hopplöst svårt att fånga upp någon som mår dåligt, har missbruksproblem osv. Det är det jag ser som störst risk.

Vi jobbar hemma båda två i familjen och lär fortsätta till stor del under överskådlig framtid. Hade nog resonerat annorlunda om jag levt ensam och inte med fru och tre barn.

[tor-ake]

@mwall, @taliz, likt hur en duktig snickare kan bygga ett rakt hus även med krokiga brädor, kan en skicklig projektledare genomföra ett projekt även med bångstyriga projektmedlemmar.
Även den mest kompetenta människa kan beroende på förutsättningar bli omöjligt passiv-aggressiv och med ett par sådana i ett team blir det som att valla katter.
Sätt katterna bakom ett tangentbord några mil bort, med halvtaskig mick och suddig kamera och försök sedan få ihop teamkänslan och framdrift...

Vi hade förra sommaren en snubbe (inte stofil utan en ung och "hungrig" programmerare faktiskt) som hade lite knackig engelska så han förstod inte exakt, och han tog illa upp när man bad honom dela skärmen och visa var han kört fast. Kontentan blev att han producerade helt fel grejer i flera veckors tid och vi fick göra om koden i all hast strax innan produktionssättning.

[mati]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Billigare boende, du kan få en hel gård för mindre än vad en etta i Stockholm kostar.
Bättre luft och inget buller.
Mycket mindre stress.
Inga köer.
Aldrig problem att hitta parkering, det finns alltid plats och det kostar inget.
Man känner varandra, enligt min erfarenhet får man mycket bättre service i butikerna än i storstäderna.
Lättare att köpa lokalproducerad mat i gårdsbutiker osv.
Man kan även odla egen mat om man vill.
[mm]

[frippe]

2) Personalansvar. Hopplöst svårt att fånga upp någon som mår dåligt, har missbruksproblem osv. Det är det jag ser som störst risk.

Personalansvar och arbetsmiljöansvar är knepigt. Arbetsgivaren har ett ansvar som sträcker sig väldigt långt. Det räcker inte att köpa in skrivbord m.m. för att kunna ha hemma t.ex. Många har inte ens plats för skrivbord eller liknande hemma. Vi har haft medarbetare som suttit på kökspallar, soffor, pinnstolar m.m. Samt med konstig ställning i förhållande till skärm och tangentbord/mus. Då är det helt plötsligt arbetsgivarens jobb att förse dem med sjukgymnastik m.m. Då utan att kunna påverka arbetsmiljön speciellt mycket.

[taliz]

@mwall, @taliz, likt hur en duktig snickare kan bygga ett rakt hus även med krokiga brädor, kan en skicklig projektledare genomföra ett projekt även med bångstyriga projektmedlemmar.
Även den mest kompetenta människa kan beroende på förutsättningar bli omöjligt passiv-aggressiv och med ett par sådana i ett team blir det som att valla katter.
Sätt katterna bakom ett tangentbord några mil bort, med halvtaskig mick och suddig kamera och försök sedan få ihop teamkänslan och framdrift...

Vi hade förra sommaren en snubbe (inte stofil utan en ung och "hungrig" programmerare faktiskt) som hade lite knackig engelska så han förstod inte exakt, och han tog illa upp när man bad honom dela skärmen och visa var han kört fast. Kontentan blev att han producerade helt fel grejer i flera veckors tid och vi fick göra om koden i all hast strax innan produktionssättning.

Nu har vi tappat miljöaspekten lite men…

Vissa ser bara problem med att arbeta på kontor, andra ser bara problem med att vara hemma. Folk är olika och levererar bäst under de förutsättningar som passar dem bäst.
(Undersökningar visar ju dock att de flesta, men naturligtvis inte alla, presterar bättre hemma än på kontoret.)

Många är ju vanda vid att främst/uteslutande vara på kontoret.
Man tror att det är effektivt för det är vad man är van vid. Man uppmärksammar inte alla de problem som faktiskt finns.
Väldigt många är trötta pga pendling och livspussel och fördriver tid på facebook, youtube, snackar med kollegor etc istället för att arbeta. Andra är introverta och blir uttröttade av alla påtvingade fysiska möten. Man tar långa pauser på toa. Gömmer sig i konferensrum etc.
Kort sagt är produktiviteten inte sällan väldigt dålig, det är inte många timmar av de 8 man borde arbeta som man faktiskt arbetar.
Dessutom är det långt ifrån alla som är vänner med varandra. Mobbning är väldigt vanligt. Många avskyr sitt jobb pga kollegor de tvingas umgås med.
Ändå tvingas de flesta nu tillbaka. ”Better the devil you know”.

Låt dom som vill arbeta hemma. Det ökar produktiviteten, ger bättre hälsa, ekonomi OCH bättre miljö.

[taliz]

2) Personalansvar. Hopplöst svårt att fånga upp någon som mår dåligt, har missbruksproblem osv. Det är det jag ser som störst risk.

Personalansvar och arbetsmiljöansvar är knepigt. Arbetsgivaren har ett ansvar som sträcker sig väldigt långt. Det räcker inte att köpa in skrivbord m.m. för att kunna ha hemma t.ex. Många har inte ens plats för skrivbord eller liknande hemma. Vi har haft medarbetare som suttit på kökspallar, soffor, pinnstolar m.m. Samt med konstig ställning i förhållande till skärm och tangentbord/mus. Då är det helt plötsligt arbetsgivarens jobb att förse dem med sjukgymnastik m.m. Då utan att kunna påverka arbetsmiljön speciellt mycket.

Man lurar nog bara sig själv om man tror att man ”fångar” folk som mår dåligt eller har missbruksproblem bara för att man möter dom fysiskt. De flesta är väldigt duktiga på att dölja sådant och vill väldigt ogärna diskutera det.
Givetvis försöker man hjälpa sina medmänniskor, men de är vuxna och har ansvar för sina egna liv.

När det gäller den fysiska arbetsmiljön så är det väl inte svårare än att de som inte har möjlighet att arbeta hemma åker till kontoret istället.

Att tvinga in alla för att man skall ”övervaka” gör helt enkelt mer skada än nytta IMO.

[OfarligTesla]

Personligen är jag inte så mycket för att göra saker till rättigheter på det sättet, vill man jobba hemma får man ju bara ställa det kravet själv alternativt byta jobb till en arbetsgivare som är okej med det. Det är lite som om jag vill ha längre semester, högre lön, parkeringsplats på jobbet eller vad som, det tycker jag är en diskussion mellan mig och min arbetsgivare. Däremot tror jag att Covid kan ha fått folk att inse att man kan ställa krav på sin arbetsgivare, så tror fler kommer göra det framöver.

Jag har aldrig gillat att behöva sitta på kontoret onödigt mycket så jag har jobbat hemma en relativt stor del av arbetsveckan i större delen av arbetslivet, tar helt enkelt upp det vid anställningsintervjun och säger mer eller mindre att är de inte okej med det är företaget inte intressant för mig. Oftast har de inte kunnat säga att min arbetsplats är där jag vill att den skall vara pga försäkringar/arbetsmiljöansvar med mera utan de kan säga att min arbetsplats är på kontoret men jag får själv bestämma om jag utnyttjar den eller inte. Detta verkar ju dock ändras iom Covid eftersom flera kontor helt enkelt skalar ner och förväntar sig att det kommer vara färre på plats en given dag.

[taliz]

Det är lite som om jag vill ha längre semester, högre lön, parkeringsplats på jobbet eller vad som, det tycker jag är en diskussion mellan mig och min arbetsgivare.

Hur många tror du hade haft fem veckors semester idag om det inte var lag på det?
Vi har fackförbund och lagar och regler för att arbetssituationen skulle vara 1800-tal för många annars.
Den stora majoriteten har helt enkelt inte förmånen att ställa massa krav på sin arbetsgivare, de tvingas ta vad som erbjuds.
Därför måste just sådant som hemarbete regleras, så att det inte bara blir en förmån för de mest välmående.

[OfarligTesla]

Hur många tror du hade haft fem veckors semester idag om det inte var lag på det?
Vi har fackförbund och lagar och regler för att arbetssituationen skulle vara 1800-tal för många annars.
Den stora majoriteten har helt enkelt inte förmånen att ställa massa krav på sin arbetsgivare, de tvingas ta vad som erbjuds.
Därför måste just sådant som hemarbete regleras, så att det inte bara blir en förmån för de mest välmående.

Ja visst kan inte alla på arbetsmarknaden ställa sådana krav, det krävs ju att man levererar ett värde nog för att vara i förhandlingsposition. Men det förändrar inte min liberala syn på hur mycket vi bör reglera saker i allmänhet och i vilken kategori hemarbete faller. Jag är dock inte emot att det finns regleringar och att alla skall kunna få en lön som faktiskt går att leva på utan att totalt behöva jobba mer än heltid, men tycker inte att vi skall reglera alla saker heller.

[MWall]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Är det stadsbor på det här forumet som har sådana planer?

Jag tror de som flyttar så långt som till Ottsjö kommer få en chock när vardagen kommer. Långa avstånd, tydligen ca 3 mil in till Åre, mörker, kyla osv. Även somrarna däruppe i fjällen är kalla. Tror inte de kommer stå ut mer än några år. Det är nåt helt annat med vardag än med några semesterveckor...

Däremot tror jag på att flytta ut till mindre orter relativt nära städerna. Vi gjorde det själva för drygt 6 år sen och enligt en mäklare jag känner så är trycket ganska hårt nu från stadsbor som också vill ut en bit för att få mer för pengarna och slippa det hårdare klimatet i städerna mm.

[frippe]

2) Personalansvar. Hopplöst svårt att fånga upp någon som mår dåligt, har missbruksproblem osv. Det är det jag ser som störst risk.

Personalansvar och arbetsmiljöansvar är knepigt. Arbetsgivaren har ett ansvar som sträcker sig väldigt långt. Det räcker inte att köpa in skrivbord m.m. för att kunna ha hemma t.ex. Många har inte ens plats för skrivbord eller liknande hemma. Vi har haft medarbetare som suttit på kökspallar, soffor, pinnstolar m.m. Samt med konstig ställning i förhållande till skärm och tangentbord/mus. Då är det helt plötsligt arbetsgivarens jobb att förse dem med sjukgymnastik m.m. Då utan att kunna påverka arbetsmiljön speciellt mycket.

Man lurar nog bara sig själv om man tror att man ”fångar” folk som mår dåligt eller har missbruksproblem bara för att man möter dom fysiskt. De flesta är väldigt duktiga på att dölja sådant och vill väldigt ogärna diskutera det.
Givetvis försöker man hjälpa sina medmänniskor, men de är vuxna och har ansvar för sina egna liv.

När det gäller den fysiska arbetsmiljön så är det väl inte svårare än att de som inte har möjlighet att arbeta hemma åker till kontoret istället.

Att tvinga in alla för att man skall ”övervaka” gör helt enkelt mer skada än nytta IMO.

Det handlar väl inte om att övervaka, handlar om lagstiftat ansvar som arbetsgivaren har.

Vem avgör om det går eller inte går att arbeta hemma, ska vi ha inspektion av hemarbetsmiljön? Arbetsgivaren har ett lagkrav på sig som inte direkt går att trolla bort hur som helst.

Självklart fångar man inte automatiskt upp alla som mår dåligt eller riskerar att må dåligt vd fysiska träffar, men det är otroligt mycket lättare att göra det än om alla sitter hemma i sina egna bubblor.

[dd88]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Är det stadsbor på det här forumet som har sådana planer?

Jag tror de som flyttar så långt som till Ottsjö kommer få en chock när vardagen kommer. Långa avstånd, tydligen ca 3 mil in till Åre, mörker, kyla osv. Även somrarna däruppe i fjällen är kalla. Tror inte de kommer stå ut mer än några år. Det är nåt helt annat med vardag än med några semesterveckor...

Har några bekanta som flyttade från Sthlm till en "ekoby" utanför Åre och vantrivs så in i helvete. Huset dom skulle bo i är inte färdigt (snart ett år försenat), ungarna mobbas i skolan för att dom är Stockholmare och dom hade inte räknat med att klimatet skulle vara så påfrestande att leva i då dom tidigare bara varit där veckovis. Så ja, definitivt.

Sålde även sitt hus i Sthlm innan priserna rusade så nu har dom inte råd att flytta tillbaka.

[MWall]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Är det stadsbor på det här forumet som har sådana planer?

Jag tror de som flyttar så långt som till Ottsjö kommer få en chock när vardagen kommer. Långa avstånd, tydligen ca 3 mil in till Åre, mörker, kyla osv. Även somrarna däruppe i fjällen är kalla. Tror inte de kommer stå ut mer än några år. Det är nåt helt annat med vardag än med några semesterveckor...

Har några bekanta som flyttade från Sthlm till en "ekoby" utanför Åre och vantrivs så in i helvete. Huset dom skulle bo i är inte färdigt (snart ett år försenat), ungarna mobbas i skolan för att dom är Stockholmare och dom hade inte räknat med att klimatet skulle vara så påfrestande att leva i då dom tidigare bara varit där veckovis. Så ja, definitivt.

Sålde även sitt hus i Sthlm innan priserna rusade så nu har dom inte råd att flytta tillbaka.

Ja det låter ju inte så kul. Har ju gått väldigt långt eftersom det erkänner det öppet. Antar att man vill försvara sitt val till varje pris först.

Men det finns ju ställen att flytta "tillbaka" till ändå. Typ Knivsta, Bålsta eller Märsta? Billigare än Stockholm men ändå i närheten.

[tor-ake]

Finns en faktor till, som är viktigare än produktiviteten - nativiteten!

En inte oväsentlig andel par träffar sin blivande partner genom jobbet på ett eller annat sätt, i synnerhet de som fokuserar lite hårdare på karriären. Ingen partner = inga barn (i allmänhet). Kan ju till viss del lösas genom ökad onlinedating, men om man flyttat till Ottsjö är det ju lite tröskel att gå på dejt.

I och för sig är det ju bra för miljön med färre människor men blir ju synd om det inte finns någon kvar som kan njuta av den fina miljön...

[MWall]

Finns en faktor till, som är viktigare än produktiviteten - nativiteten!

En inte oväsentlig andel par träffar sin blivande partner genom jobbet på ett eller annat sätt, i synnerhet de som fokuserar lite hårdare på karriären. Ingen partner = inga barn (i allmänhet). Kan ju till viss del lösas genom ökad onlinedating, men om man flyttat till Ottsjö är det ju lite tröskel att gå på dejt.

I och för sig är det ju bra för miljön med färre människor men blir ju synd om det inte finns någon kvar som kan njuta av den fina miljön...

Är väl inte direkt unga singlar som flyttar ut. Är mest barnfamiljer och nyblivna pensionärer som flyttar.

[tor-ake]

[
Är väl inte direkt unga singlar som flyttar ut. Är mest barnfamiljer och nyblivna pensionärer som flyttar.

Kan tänka mig att unga singlar lätt fastnar hemma hos föräldrarna om de får ett jobb som de kan sköta på distans. Inte heller så bra för nativiteten.

[martinot]

Bättre luft och inget buller.
Mycket mindre stress.
Inga köer.
Aldrig problem att hitta parkering, det finns alltid plats och det kostar inget.
Man känner varandra, enligt min erfarenhet får man mycket bättre service i butikerna än i storstäderna.
Lättare att köpa lokalproducerad mat i gårdsbutiker osv.
Man kan även odla egen mat om man vill.
[mm]

Däremot tror jag på att flytta ut till mindre orter relativt nära städerna. Vi gjorde det själva för drygt 6 år sen och enligt en mäklare jag känner så är trycket ganska hårt nu från stadsbor som också vill ut en bit för att få mer för pengarna och slippa det hårdare klimatet i städerna mm.

Instämmer i mycket av ovan. Har bott ca 30 år mitt i centrum, men flyttade för en 4-5 år sedan ut till landet ca 2 mil utanför stan. Var tidigare "hard core" stadsbo/cityslicker, men saknar inte alls det livet idag. Skönt att slippa både dålig luft med svart sot i lägenhetsfönster och den allt mer kraftigt ökade sociala oron i våra städer (och relaterade risker i förbindelse till uppgörelser mellan kriminella klaner).

Är underbart att leva nära havet och naturen. Känns äkta och jordnära. Uppskattar det enkla livet på landet och vid kusten. Enklare och trevligare miljö är mycket viktigare för mig idag än alla prylar och annat (även om jag är fortsatt klar prylnörd). Extremt slitet och klyschigt begrepp, men ordet livskvalitet ligger nära till hands. Känns som en bättre livsmiljö för våra barn och husdjur, även om jag själv uppskattar mycket att ha lämnat staden och att numera ha blivit "lantis".

[bjornnilsson]

Samlade mina tanker och det blev typ första kapitlet till en bok. Tydligen var detta ämne viktigt för mig att reflektera kring. Om du inte uppskattar mycket text kan du hoppa över.

För mig så har myntet två sidor.

För drygt tjugo år sedan satt jag på ett kontor, då hos en och samma kund/arbetsgivare. Som ung självlärd programmerare och entreprenör hade jag sålt mina första små bolag och tagit anställning på ett av Sveriges största telekom-företag. Jag minns hur jag pendlade till de platser i Stockholm dit kontoret flyttades, bland annat Telefonplan, i ändlösa bilköer genom Stockholm under de år när konjunkturen var på uppgång för att istället komma fram lite snabbare när det var sämre ställt i konjunkturen. Jag behövde absolut den första tiden (de första tio åren?) för att komma in i arbetet som IT-projektledare. Att vara helt ny och bli lika duktig som jag är idag skulle jag själv inte klarat av att göra remote på samma vis. Att umgås med kollegor från hela världen och lära mig hantverket i att jobba med människor och teknik kunde jag bara göra i samma rum som dom som jag jobbade med.

Att läsa av folk och se vilka personer som har strategier som fungerar, besöka de stora serverhallarna, höra oljudet från tusentals högljudda fläktar som snurrar dygnet runt evigt upptagna med att transportera bort den enorma överskottsvärmen. Jobba med tekniker som sliter sitt sista hår i uråldriga system med monokroma skärmar, höra skvallret på lunchrasten där man klagar på ledningens beslut att gå i en viss riktning, se de personer som nördar in sig på olika områden för att förstå varför saker blir som de blir och när det var dags för kurs i någon fin stad utomlands bli haffad på flygplatser av säljare som som kränger kreditkort med flygpoäng ("aha, är det därför alla flyger så mycket?"), gissa vem det är som kommer gå in i väggen härnäst, springa mellan fullbokade mötesrum där skärmar och telefoner gör allt för att inte fungera, jobba i statliga myndigheter och se hur våra skattepengar läcker som ett såll för att därefter kika under huven i exempelvis energibranschen, där för mycket pengar plötsligt ger helt andra utmaningar. Jobba på plats i våra banker och se hur otroligt olika de prioriterar sin kundvård vilket ger genomslag hela vägen ner till omvårdnaden av sina IT-system. Osv.

Helt enkelt besöka olika branscher, dess människor och förstå de sammanhang där jag verkar.

Och själv höll jag på att gå under av stress. Jag hade både mitt dagsjobb och med tiden skaffade jag mig ett nytt företag som - nästan - kunde stå på egna ben men ändå behövde så mycket mer hjälp att det blev mer än en extra heltid att lägga kraften på. Jag sov några få timmar per natt och jobbade så mycket och så hårt att jag lärde mig exakt hur långt jag kunde gå innan min ögonmigrän stängde synfältet eller innan ansiktet började rycka av sig själv. Eller när jag började sluddra utan att kunna sätta ord på mina tankar. Men oftast drog jag över denna gräns. Jag hade sett andra göra detsamma och tänkte att det var normen. Jag höll helt enkelt på att jobba ihjäl mig.

Sedan gick frun bort 2018. Exakt en vecka efter hennes död fick jag reda på att jag har ett hjärtfel. Smärtan över bröstet var relaterad till stressen och ansträngningen som det innebär att tillbringa all tid inklusive sömn sittandes på en stol på IVA under tio veckor, samt av den extrema sorgen som omgärdade händelsen. Sjukvården noterade vid undersökningen inte bara min sorg, de upptäckte även - by the way - att jag har ett aortabråck och en läckande hjärtklaff. Doktorn tittade mig i ögonen och berättade att "du kan dö när som helst". Vilket inte är helt olikt andra levande människor, men när en person i vit rock säger det med eftertryck så blir det så mycket verkligare. Speciellt när jag hört exakt samma budskap levereras till min fru några veckor tidigare när hon fortfarande levde.

Detta var vändningen. Jag bestämde att mitt liv tillhör.. mig. Och jag behöver göra det jag ska göra för att leva på det vis som passar min personlighet och för att min själ ska må bra.

En del i detta är att jobba hemifrån.

Det som underlättar är att jag egentligen jobbat till största delen remote sedan 2016. Jag har nu även på något obegripligt sätt hittat kärleken på nytt, tagit steget att gifta om mig och flytta 50 mil norrut där särskolan hade en bra plats för grabben som numera gör saker som att fiska och gå på gym, på skoltid, i kontrast till det (o)mänskliga förvar som särskolan innebär där vi tidigare bodde i Stockholm.

Min roll som projektledare överlevde både pandemin och mitt märkliga beslut att lämna Stockholm. Idag är jag mer effektiv än någonsin. Och jag mår framför allt så oerhört mycket bättre. Jag har just nu fyra projekt runtom i världen som jag kan driva med hjälp av mina stora skärmar ifrån mitt hemmakontor i en gammal vitmålad bastu i huset här uppe i norr. Och om jag tidigare höll tillbaka en aning i mina möten för att jag sällan var helt närvarande i stunden så har jag idag möjligheten att satsa fullt utan distraktion och därefter ha tid att tänka och planera utan andra personer som stör mina tankar eller återhämtningen mellan mina möten. Jag som dessutom är döv på ett öra och lätt upplever stress i sociala miljöer har upptäckt att jag fungerar så mycket bättre så här.

Jag ser - alltid - vem det är som pratar, för det visas tydligt i våra videomöten och jag behöver därmed inte söka av omgivningen för att se vem i gruppen det är som rör på läpparna. På distans blir jag också säkrare i att lita på att det som folk säger verkligen är sagt. Tidigare har jag oftast misstrott min egen hörsel men här vet jag att jag hör på samma sätt som alla andra och jag blir snabbare att ifrågasätta ifall något luktar konstigt. Kanske att detta även har med erfarenhet att göra och att jag vet att mitt liv är ändligt, vilket gör att småsaker, som hur andra uppfattar mig, inte längre spelar någon större roll. Jag behöver heller inte (längre) använda mitt arbete för att stärka mitt ego, vilket jag definitivt gjorde tidigare.

Förhoppningen är att jag aldrig mer behöva sätta fötterna ute på ett stort kontor igen, annat än i undantagsfall. Om detta innebär en större miljövinst eller inte i jämförelse med tidigare vet jag inte, men jag hoppas att min arbetsgivare krymper kontoret i Kista till ett minimum för jag behöver det då inte.

Nu förstår jag dock att många andra har ett socialt behov och blir påfyllda av att träffa andra människor, så dessa personer får det nog väldigt mycket svårare ifall mötesplatserna försvinner helt. Här kan man nog inte begära att alla ska bli likriktade, lika lite som att man kan begära att de personer som mår bättre med sig själva som främsta sällskap ska tvingas in i socialt stressade sammanhang tillsammans med andra bara för att det är så som (arbets)livet tidigare varit uppbyggt.

Det jag däremot konstaterar är att stressade människor blir människor på autopilot. Det är människor som slutar tänka. Jag själv tillhör den skaran om jag inte tar mig tid att göra annat, som att exempelvis skriva denna lilla text, vilket i sig är ett socialiserande, på sitt sätt. Sedan tror jag miljön har mycket på att vinna på att det slentrianmässiga resandet försvinner (vilket i sig är en biprodukt av stressade människor) - speciellt när folk slutar samla sina privata flygbonusar på arbetstid.

[martinot]

Väldigt bra och tankvärd historia från ditt liv som du delade med dig så öppet om. Fantastiskt också att se styrkan och insiktsfullheten du hade att förändra din livssituation och arbetsvillkor. Väldigt hoppfullt och positivt budskap i allt det jobbiga du gått igenom.

Själv så har jag jobbat hemma i ett år, och tycker det är själv väldig skönt att slippa lägga restid till/från jobbet i bilköer. Dock kan jag ändå ibland känna minst lika mycket stress hemifrån. Blir nästan då att hemarbete ibland gör att jag jobbar mycket fler timmar om dagen. Den tid som förut gick till pendling går nu till fler arbetstimmar när det är mycket att göra. Ibland är det också lättare att sitta i fler möten över dagen, och blir mellan varven så att man inte hinner med lunch, utan tar den under ett Team-möte för att spara tid. När jag jobbade på kontor så var jag bättre på att ta mig lite mer pauser och social tid mellan mötena, och tid för att gå ut med kollegor och äta lunch tillsammans.

Dock så är forum som detta perfekt när man har lite tid mellan möten och behöver några korta paus under dagen. Blir lite som en avkoppling och annan form av aktivitet än de fikapauser med småsnack vid kaffemaskinerna man hade innan. Försöker även någon gång ta en kort promenad på dagen om man har tid, och om vädret tillåter. Har jag riktig tur så lyckas jag även synka så jag får med mig en god vän som inte bor så långt från oss på en lunchpromenad. Då kan man snacka jobb och annat om livet medans man får röra på sig och lite frisk luft.

Gäller att försöka hitta en balans även när man är på hemmakontor. Även om jag gillar det i grunden. Blir lätt att man jobbar för mycket och för monotont om man inte ser upp.

[taliz]

2) Personalansvar. Hopplöst svårt att fånga upp någon som mår dåligt, har missbruksproblem osv. Det är det jag ser som störst risk.

Personalansvar och arbetsmiljöansvar är knepigt. Arbetsgivaren har ett ansvar som sträcker sig väldigt långt. Det räcker inte att köpa in skrivbord m.m. för att kunna ha hemma t.ex. Många har inte ens plats för skrivbord eller liknande hemma. Vi har haft medarbetare som suttit på kökspallar, soffor, pinnstolar m.m. Samt med konstig ställning i förhållande till skärm och tangentbord/mus. Då är det helt plötsligt arbetsgivarens jobb att förse dem med sjukgymnastik m.m. Då utan att kunna påverka arbetsmiljön speciellt mycket.

Man lurar nog bara sig själv om man tror att man ”fångar” folk som mår dåligt eller har missbruksproblem bara för att man möter dom fysiskt. De flesta är väldigt duktiga på att dölja sådant och vill väldigt ogärna diskutera det.
Givetvis försöker man hjälpa sina medmänniskor, men de är vuxna och har ansvar för sina egna liv.

När det gäller den fysiska arbetsmiljön så är det väl inte svårare än att de som inte har möjlighet att arbeta hemma åker till kontoret istället.

Att tvinga in alla för att man skall ”övervaka” gör helt enkelt mer skada än nytta IMO.

Det handlar väl inte om att övervaka, handlar om lagstiftat ansvar som arbetsgivaren har.

Vem avgör om det går eller inte går att arbeta hemma, ska vi ha inspektion av hemarbetsmiljön? Arbetsgivaren har ett lagkrav på sig som inte direkt går att trolla bort hur som helst.

Självklart fångar man inte automatiskt upp alla som mår dåligt eller riskerar att må dåligt vd fysiska träffar, men det är otroligt mycket lättare att göra det än om alla sitter hemma i sina egna bubblor.

Hur löste ni det "lagstadgade ansvaret" under pandemin? Lagen gällde ju även då.

[Curik]

@mwall, @taliz, likt hur en duktig snickare kan bygga ett rakt hus även med krokiga brädor, kan en skicklig projektledare genomföra ett projekt även med bångstyriga projektmedlemmar.
Även den mest kompetenta människa kan beroende på förutsättningar bli omöjligt passiv-aggressiv och med ett par sådana i ett team blir det som att valla katter.
Sätt katterna bakom ett tangentbord några mil bort, med halvtaskig mick och suddig kamera och försök sedan få ihop teamkänslan och framdrift...

Vi hade förra sommaren en snubbe (inte stofil utan en ung och "hungrig" programmerare faktiskt) som hade lite knackig engelska så han förstod inte exakt, och han tog illa upp när man bad honom dela skärmen och visa var han kört fast. Kontentan blev att han producerade helt fel grejer i flera veckors tid och vi fick göra om koden i all hast strax innan produktionssättning.

Håller inte med om din slutsats Tor-Åke. En utvecklare som tar illa upp för att någon ber denne skärmdela - behöver ändra sin attityd helt oavsett om det är distans eller på grekiska. Detta ser jag titt som tätt även när jag jobbar på kontor.

På mitt nuvarande jobb kör alla distans. Vi ses emellanåt för att lära känna varandra mer naturligt, man lär sig ansiktsuttryck och röstläge lite bättre. Och vi kör alltid kamera när vi samtalar över internet.

Man blir inte bångstyrig för att man jobbar hemifrån, det låter ju otroligt gammaldags och bakåtsträvande.

[MWall]

@mwall, @taliz, likt hur en duktig snickare kan bygga ett rakt hus även med krokiga brädor, kan en skicklig projektledare genomföra ett projekt även med bångstyriga projektmedlemmar.
Även den mest kompetenta människa kan beroende på förutsättningar bli omöjligt passiv-aggressiv och med ett par sådana i ett team blir det som att valla katter.
Sätt katterna bakom ett tangentbord några mil bort, med halvtaskig mick och suddig kamera och försök sedan få ihop teamkänslan och framdrift...

Vi hade förra sommaren en snubbe (inte stofil utan en ung och "hungrig" programmerare faktiskt) som hade lite knackig engelska så han förstod inte exakt, och han tog illa upp när man bad honom dela skärmen och visa var han kört fast. Kontentan blev att han producerade helt fel grejer i flera veckors tid och vi fick göra om koden i all hast strax innan produktionssättning.

Håller inte med om din slutsats Tor-Åke. En utvecklare som tar illa upp för att någon ber denne skärmdela - behöver ändra sin attityd helt oavsett om det är distans eller på grekiska. Detta ser jag titt som tätt även när jag jobbar på kontor.

På mitt nuvarande jobb kör alla distans. Vi ses emellanåt för att lära känna varandra mer naturligt, man lär sig ansiktsuttryck och röstläge lite bättre. Och vi kör alltid kamera när vi samtalar över internet.

Man blir inte bångstyrig för att man jobbar hemifrån, det låter ju otroligt gammaldags och bakåtsträvande.

Tvärtom så blir det ju enklare med parprogrammering o dyl om man kan dela skärm och prata i hörlurar. Är ju hemskt att sitta två st framför samma fysiska skärm.

Däremot är det ju kanske inte så psykologiskt att be en oerfaren och ny utvecklare att visa sin kod för alla på ett större möte. Då kan man nog känna sig lite för exponerad och granskad. Då är det bättre att lead dev:en tar ett enskilt snack med utvecklaren och går igenom lite saker som han bör tänka på.

Själv är jag faktiskt sugen på att utöka till 3 dagar på kontoret och 2 hemma. Har kört 3 hemma och 2 på kontoret under hösten. Mån-ons hemma och tor-fre på kontoret. Känner att det blir för mycket med 3 dagar i rad hemma. Att det är just torsdag och fredag beror på min frus arbetstider och dagishämtningar.

Det jag saknar hemma är:
- Tydligt start och slut på arbetsdagen.
- Miljöombyte.
- Bilkörningen. Blir en naturlig paus på nåt vis.
- Social interaktion. Typ snacka lite vid kaffeautomaten osv.

[frippe]

2) Personalansvar. Hopplöst svårt att fånga upp någon som mår dåligt, har missbruksproblem osv. Det är det jag ser som störst risk.

Personalansvar och arbetsmiljöansvar är knepigt. Arbetsgivaren har ett ansvar som sträcker sig väldigt långt. Det räcker inte att köpa in skrivbord m.m. för att kunna ha hemma t.ex. Många har inte ens plats för skrivbord eller liknande hemma. Vi har haft medarbetare som suttit på kökspallar, soffor, pinnstolar m.m. Samt med konstig ställning i förhållande till skärm och tangentbord/mus. Då är det helt plötsligt arbetsgivarens jobb att förse dem med sjukgymnastik m.m. Då utan att kunna påverka arbetsmiljön speciellt mycket.

Man lurar nog bara sig själv om man tror att man ”fångar” folk som mår dåligt eller har missbruksproblem bara för att man möter dom fysiskt. De flesta är väldigt duktiga på att dölja sådant och vill väldigt ogärna diskutera det.
Givetvis försöker man hjälpa sina medmänniskor, men de är vuxna och har ansvar för sina egna liv.

När det gäller den fysiska arbetsmiljön så är det väl inte svårare än att de som inte har möjlighet att arbeta hemma åker till kontoret istället.

Att tvinga in alla för att man skall ”övervaka” gör helt enkelt mer skada än nytta IMO.

Det handlar väl inte om att övervaka, handlar om lagstiftat ansvar som arbetsgivaren har.

Vem avgör om det går eller inte går att arbeta hemma, ska vi ha inspektion av hemarbetsmiljön? Arbetsgivaren har ett lagkrav på sig som inte direkt går att trolla bort hur som helst.

Självklart fångar man inte automatiskt upp alla som mår dåligt eller riskerar att må dåligt vd fysiska träffar, men det är otroligt mycket lättare att göra det än om alla sitter hemma i sina egna bubblor.

Hur löste ni det "lagstadgade ansvaret" under pandemin? Lagen gällde ju även då.

Ärligt så har vi nog inte det, inte någon annan heller. Som tur är så var inte jag chef då.

Dock är det annorlunda att köra det under en begränsad tidsrymd, p.g.a. en speciell händelse, än att köra det för alltid all tid framåt.

[Gargamel]

Apropå rapporteringen i media om stockholmare som flyttar till Ottsjö etc.
Det har ju blivit extra möjligt med distansarbete, är det några andra anledningar att flytta ut till glesbygden förutom ev natur och utrymme?

Är det stadsbor på det här forumet som har sådana planer?

Sålde även sitt hus i Sthlm innan priserna rusade så nu har dom inte råd att flytta tillbaka.

Så de sålde sitt hus på 80-talet eller så? För på många av de senaste åren, ganska långt bak har priserna i stockholm "rusat".. eller menar du att de inte bodde länge nog för att tjäna några miljoner extra?