Följande är en sann historia. Namnen på involverade parter har bytts ut för att inte skapa olägenheter för de som förtjänar det.
Det var en lördag, den 9 Mars 2019. Herr Borr-eno var ute och körde i Ryskland med sin elbil, en Mussla, och behövde ladda. Han stannade i Rejne för att prova på Jånitju's laddstation. De håller på att bygga upp ett nät av snabbladdare över hela Europa, och världen, så det passade Borr-eno perfekt. Väl framme stod regnet som spö i backen, och vinden låg på hårt:
Med paraplyet i hand gick Borr-eno fram till stationen som visade sig ha en stor skärm med ett föredömligt enkelt användargränssnitt. Ett par knapptryckningar så var språket ändrat och tre pedagogiska symboler visade vad som nu skulle göras:
1. Koppla in sladden i Musslan
2. Betala för laddningen, ladda hur mycket du vill för 8 Euro
3. Häng tillbaka sladden i laddstolpen när laddningen är färdig
Borr-eno tog ut sladden, kilade fast paraplyet under armen, öppnade Musslans laddlucka med ett lätt tryck och stack in kontakten. Skärmen visade att det nu var dags för steg 2, betalningen. Rimligt, tyckte Borr-eno och följde instruktionerna. Först skannade han en QR kod på stolpen med sin telefon. En mycket trevlig webbsida öppnades omedelbart i regnet, med två prominenta knappar - en för att logga in med sitt konto, och en för att logga in som gäst. Borr-eno tryckte på gästknappen och fick då en lista på alla stolparna som fanns på stationen. Underligt, tänkte Borr-eno, som själv utvecklat många gränssnitt genom åren. Så skulle inte jag ha byggt det. Men han ruskade av sig regnet och valde alternativet som stämde överens med numret på stolpen. Därefter fick han mata in sina kreditkortsuppgifter och väl gjort genomfördes betalningen och webbsidan meddelade att laddningen nu startats. Borr-eno tittade på skärmen, som nu visade att laddningen var färdig och att sladden skulle tillbaka till stolpen.
Med viss förvirring försökte Borr-eno att vänta ut stolpen. Kanske var den bara trött och långsam, det var ju helg och allt? Men ingenting hände. Borr-eno hängde tillbaka sladden och provade en gång till. Kopplade in sladden, valde stolpe på webbsidan och betalade igen. Borr-eno blev inte förvånad, men heller inte tillfredsställd, över att resultatet blev detsamma.
Nu bestämde sig Borr-eno för att prova en ny taktik. Kanske var han för långsam med betalningen? Han gick in på sidan, genomförde betalningen, som denna tredje gång envisades med att kräva en SMS-kod för säkerhets skull. Paraplyet blåste sönder, dyngsur och med skakande kalla händer letade han upp koden och skrev in den. Sedan kopplade han in sladden i Musslan och tryckte på "Betala" för tredje gången.
Nu hände det grejjer. Musslan musslade, stolpen blippade och ändrade färg. Och laddningen startade. Nöjd, men blöt och kall, satte sig Borr-eno i Musslan igen och tittade på skärmen. Vad skulle det bli för fart på snabbladdningen? 50kW?
Med sjunkande hjärta läste Borr-eno på Musslans skärm att laddningen avbrutits. Han gick tillbaka till stolpen, som nöjt meddelade att laddningen var klar! Batteriet hade fått 0.042kWh på 7 sekunder!
Nu blev Borr-eno något upprörd:
Fortsättning i nästa meddelande.
)
[/i]
