Grejen med den svenska modellen är att politikerna har valt att hålla fingrarna borta från frågor gällande miniminivåer om lön/pension/försäkringar. Istället är det marknadens parter – arbetsgivare och arbetare (fack) – som tillsammans kommer överens om spelreglerna.
Personligen tycker jag det är mer sympatiskt att låta centrala fackförbund, som kan se till hela arbetsmarknaden, åt arbetsgivarorganisationer dra upp riktlinjerna än att det blir politiska slagträn i debatten. Med att ha så centrala fackförbund som möjligt så får man en facklig part som ser hela bilden och inte riskerar att driva upp inflationsfrågan. Det märktes inte minst i årets avtal där löneökningen blev ganska beskedlig i förhållande till inflationen jämfört med andra länder.
Sedan kan arbetsgivare alltid ge mer än kollektivavtal då kollektivavtalet är en grundnivå som ser till att oseriösa arbetsplatser inte kan vinna konkurrensfördelar med att gömma dåliga anställningsavtal med sämre pensionsförsäkring etc. Jag kan se flera fördelar med den svenska "frivillighetsmodellen" jämfört med den politiska lagstiftningen i andra länder.
