Nu har jag testkört Tesla Model S autopilot. Eller snarare teståkt. För särskilt mycket körning blev det inte från min sida. Världens tråkigaste testkörning – satt bara med armarna i kors 🙂
Om vi tar det hela ifrån början: Tesla Motors har släppt vad de kallar för en autopilot till sin Model S elbil. Förutom en adaptiv farthållare är nu bilen också utrustad med automatisk styrning, en slags “filhållare”. Den klarar av att styra bilen så den åker vidare i filen även om vägen svänger.
Vi satte oss i bilen i Täby Centrum och körde ut den från parkeringsgaraget. Ja, jag fick köra ut bilen själv – autopiloten klarar inte helt autonom körning, i garaget finns inga filer den kan följa. Jag fick själv navigera ut bland stolpar och ramper från garaget. Men så snart vi körde ut genom rondellen utanför och började köra på gatan ersattes den gråa omgivningen runt lilla bilsymbolen mitt på instrumentbrädan med en liten grå väg bilen körde på. Till höger om hastighetsmätaren visades även en grå liten ratt. Teslas sätt att visa att autopiloten känner sig konfident att ta över om jag vill.
Genom att dra farthållarspaken två gånger mot sig aktiveras autopiloten och lilla rattsymbolen byter färg till blått. Ratten börjar röra på sig av sig själv medan bilen följer vägens svängar. Första gången det händer känns det totalt overkligt. Ett leende sprider sig på ens läppar – man har precis fått smaka på framtiden och smaken är ljuvlig!
Ganska snart, inom minuter, ter sig autopiloten vara det mest naturliga kompanjonen du kan ha. För det är en kompanjon, inte en ersättare av dig som förare. Snabbt lär man sig när man kan använda sig av den, och när man bör ta över styrningen själv. Ungefär som med en farthållare. Lika lite som du brakar in i en korsning med farthållaren på brakar du in i samma korsning med filhållaren på. Det ter sig lika naturligt som slå av filhållaren och ta över som att slå av farthållaren i sådana situationer.
Autopiloten består av två delar: farthållaren och filhållaren, som visas med var sin symbol på båda sidorna hastighetsmätaren i bilens instrumentpanel. De kan faktiskt arbeta helt oberoende av varandra: avbryter du filhållaren genom att själv ta tag i ratten och styra stängs filhållaren av, men farthållaren fortsätter vara aktiv – tills du gasar eller bromsar. När båda två, farthållaren och filhållaren, är aktiva säger man att Teslan körs av autopiloten.
Filhållaren behöver nånting att följa för att kunna fungera. Vägen måste ha tydliga filmarkeringar. (Oftast räcker det dock faktiskt att ha det på en sida om bilen. Helst till vänster om bilen, den verkar föredra den sidan.) Finns det en tydlig filmarkering visas gråa ratten i instrumentpanelen och bilen är beredd att ta över styrningen. Vägmarkeringarna kan vara ganska så slitna, autopiloten klarar av att följa dem ändå.
Kommer du ikapp en annan bil kan man leka följa John med den istället. Då behöver autopilotens kameraöga (uppe i mitten av vindrutan, bakom backspegeln) inte längre se några sidolinjer, din bil börjar istället följa efter bilen framför dig. Bromsar den så bromsar du, gasar den så gasar du, svänger den så följer din bil efter den. Avståndet du ska hålla till bilen framför reglerar du enkelt genom att vrida på farthållarspaken. Fördelen med den moden är att den fungerar även på dåligt målade vägar – nackdelen är att byter bilen framför dig fil, eller svänger av från vägen, ja då gör din bil det med!
På småvägar utan målade kantmarkeringar klarar bilen inte av att följa vägen och ber dig ta över styrningen. Men så snart det fanns något att gå efter så fungerade autopiloten klanderfritt! Man blev förvånad hur pass lite den behövde för att klara sig. Och hur säker den körde. Jag försökte provocera den ett antal gånger, genom att slå på den på “kluriga” ställen men den klarade de flesta situationerna galant. Ganska snabbt kände man sig trygg när bilen körde själv. Ganska snabbt lärde man sig också när man själv bör ta över – innan bilen bad en.
Autopiloten klarar också av att byta fil, genom att man blinkar med blinkersen dit man vill svänga. Men här måste man komma ihåg att det är jag föraren som måste kolla om det är säkert att byta fil innan jag blinkar för filbyte! Bilen har mycket begränsad sikt snett bakåt (verkar vara ca 2 m) så den kommer inte byta fil om det är någon i din döda vinkel – men kör in gladeligen i filen bredvid trots att det kommer en bil där bakifrån i hög fart! Svenska programvaran i bilarna vill att du ska ha händerna på ratten när den byter fil (amerikanska behövde inte det) vilket nog är bra ur säkerhetssynpunkt. Du behöver inte hålla hårt och styra, bara “hålla i handen” så autopiloten känner sig trygg medan den byter fil.
Ganska snart betraktar man autopiloten ungefär som en söt liten hund. Ja, jag erkänner: jag sa “duuuktig” när den klarade situationer jag utsatte den för 😉
Tesla Motors lanserade autopiloten som något man kan ha på motorvägen, “från påfart till avfart” som Elon Musk sa. Men sanningen är att den är långt mer kapabel än så. Så länge filerna på vägen är tydligt markerade klarar sig autopiloten remarkabelt väl.
Naturligtvis finns det tillfällen då den blir förvirrad: tillfälliga vägmarkeringar vid vägbyggen, vägar utan målade markeringar (klarar inte av att följa endast asfaltkant), tvära svängar, stadstrafik med korsningar, rondeller, trafikljus, mm. Filmer på YouTube visar också tillfällen då autopiloten blir förvirrad vid flimrande ljus, som när du kör genom en skog och solen lyser från sidan genom träden. Som förare måste du vara beredd att kunna ta över styrningen när som helst – ungefär som du måste vara beredd att ta över hastighetskontrollen från farthållaren. Gör nu inga dumheter som att börja läsa ekonomisidorna, somna, eller klättra över till baksätet!
En liten irriterande detalj som jag hoppas de fixar till nästa version av autopiloten är också att den sänker inte farten automatiskt: kör du säg 80 km/h och kommer fram till 60-väg fortsätter bilen hålla 80 km/h farten – trots att den vet hastigheten har sänkts för den har sett skylten och visar 60-skylten på instrumentbrädan! Du måste dra och hålla i farthållarspaken för att bilen ska sakta ner till nya farten. Detta borde göras automatiskt – vilket bilarna faktiskt gjorde när autopiloten först visades upp på D-eventet ett år sedan!
Efter avslutad provrunda kan vi konstatera att vi har skådat framtiden. Autopiloten är en lika stor nyhet som det var i början att Tesla Model S är en elbil! Sättet du kör bil på kommer aldrig mer att vara detsamma – och alla andra bilar ter sig hopplöst föråldrade (än en gång!) jämfört med en Tesla!
Det finns folk som påstår att Tesla inte var först, att andra bilar redan har liknande system. Nämen förlåt att jag säger så här, men snälla rara, ni vet inte vad ni snackar om! Det som på pappret kan verka liknande är totalt annorlunda i verkligheten! Jag har testkört tex den lane assist som Mercedes erbjuder. Den klarar också av att hålla bilen på vägen – men det gör det genom att som en fyllo vingla kantlinje till kantlinje! Det förväntas fortfarande vara föraren som styr, lane assist är där bara för att rädda upp ifall du kör för nära sidlinjen. Teslas autopilot däremot följer filen – med bilen placerad mitt i filen, utan att komma nära sidolinjerna. Och utan att du själv behöver styra.
Andra har sagt att Volvo har en liknande system, som klarar av att göra ungefär samma sak i farter upp till 50 km/h. I stort sett inte någon gång har jag dock kört långsammare än 50 km/h under min test av autopiloten. Volvos system kanske duger för kökörning – men Teslas är till för de fria vägarna! Hela argumentationen påminner om den när iPhone kom och folk påstod att Apple inte var först då Nokia redan hade telefoner med touch-skärm ute. Det som på pappret kan verka vara snarlik visar sig vara himmelsvid skillnad i verkligheten.
Åter andra har jämfört Teslas autopilot med Googles självkörande bilar. Teslas system klarar inte av en hundradel av vad Googles bilar klarar. Men åter igen pratar man om sånt som är liknande på pappret: bil som styr sig själv. Men medan Googles (otroligt intressanta) system siktar på att bli helt autonom (bilarna ska inte ens ha ratt!) ville Tesla Motors istället ge en hjälpmedel till föraren i stil med adaptiv farthållare. Lika lite som man kan påstå att har man farthållare behöver man aldrig mer gasa bilen och kan kasta gaspedalen – lika lite kan man påstå att filhållaren kommer göra styrning och ratt överflödig. Lika lite som man kan skylla på farthållaren om man krockar kan man skylla på autopiloten. Istället har Tesla lyckats med konststycket att ta fram en väldigt väl fungerande symbios mellan föraren och bilens autopilot.
Ett antal Teslaägare kommer nu ställa sig frågan: är autopiloten värd de 26,600 kronor den kostar? Jag borde väl vara diplomatisk här, men klarar tyvärr inte det: det är utan tvekan värt det! Jämför med två andra tillbehör Tesla säljer till Model S för 26,600: lite fler högtalare till ljudanläggningen, eller luftfjädringen. Båda är väl trevliga att ha men ingen av dem kommer att ge dig samma känsla av “bil 3.0” som autopiloten ger! (Bil 2.0 var att Tesla är en elbil och alla fördelar det ger.)
Tesla Motors har lyckats med konststycket att återuppfinna bilen inte en utan två gånger! Först förändrade de folks uppfattning om hur en bil ska framdrivas – nu kommer de förändra folks uppfattning om hur en bil ska framföras!
Några som har kört lite längre än mig är Roy och Deena Mastracci, tillsammans Carl Reese som åkte kust till kust i USA, Kalifornien till New York, med autopiloten på knappa 58 timmar. På absoluta majoriteten av de 4,600 kilometrarna de åkte kördes bilen av autopiloten!
