Kobolten, då?

När vi för två veckor sedan hade en artikel om att det finns gott om litium för alla världens elbilar var det många som frågade “kobolten då?” Förutom litium är det ju metallen kobolt som ingår i alla olika former av litiumjonbatterier, så även dem Tesla Motors använder.

Litiumjonbatterier innehåller ungefär 0.1 kg kobolt per kWh. Det 100 kWh batteriet vi räknade med per elbil skulle alltså innehålla 10 kg kobolt. Världens kända kommersiellt utvinningsbara reserver är på endast 15 miljoner ton.

De skulle alltså knappt med nöd räcka till att ersätta världens 1.2 miljarder bilar med elbilar – om vi slutade använda kobolt till katalysatorer, legeringar och andra användningsområden den används till. För att inte tala om att antalet bilar i världen ökar snabbt, redan år 2035 kan vi vara uppe i 2 miljarder bilar i världen.

Är det alltså kört? Räcker inte kobolten till? Är det kobolt som kommer utgöra begränsningen som stoppar hur många elbilar vi kan ha i världen?

Nej, riktigt så illa är det inte – även om det kommer bli svårt. Kobolt finns nämligen inte i ren form på jorden. Det finns inga koboltgruvor. Kobolt finns som förorening i många metallmalmer och utvinns som en biprodukt i främst koppar- och nickelgruvor. Hur många gruvor som inte bara nöjer sig med att avlägsna kobolt och andra föroreningar från sin malm utan även processar dem till ren koboltmetall beror på efterfrågan. När efterfrågan går upp blir det intressant för fler gruvor att förutom sin koppar eller nickelproduktion även producera kobolt. Diagrammet till höger visar att sedan millennieskiftet är det just det som har hänt – ökad efterfrågan har gjort att årsproduktionen av kobolt har de senaste tjugo åren mer än fyrdubblats.

Just nu befinner sig världen dock i ett dilemma där främsta källan (över hälften av tillgångarna) av kobolt är i Kongo och främsta nationen för processning av malm till metallisk kobolt är Kina – två “problemnationer” när det gäller mänskliga rättigheter och miljö. Att få tag i stora mängder kobolt utan att blanda in dessa två länder är för tillfället ganska så svårt.

Det finns dock koppar-, nickel- och andra gruvor på andra håll i världen som också skulle kunna producera stora mängder kobolt. Om bara efterfrågan infinner sig så det blir ekonomiskt lönsamt för dem. Det diskuteras rent av planer på att öppna gruvor där kobolt inte är biprodukten utan främsta anledningen till brytningen – det blir resten av malmen som blir “biprodukt”. Men att öppna nya gruvor tar lång tid och är mycket kostsamt.

När vi diskuterade litium nämnde vi att världshaven innehåller enorma mängder litium, mångdubbelt fler än dagens kommersiellt utvinningsbara resurser. Så är det även för kobolt som det finns miljoner ton av framför allt i närheten av hetvattenkällor på havsbotten.

Sammanfattningsvis kan man säga att jordens koboltreserver räcker till alla världens elbilar, även om metallen är klart svårare att få tag på än litium. Största problemet med kobolt är att dagens källor av metallen är små och finns i “problematiska” länder – och de framtida källor som håller på att tas fram tar tid att få igång och kommer troligtvis leverera metallen till ett högre pris än idag.