Vi har testkört hopfällbara elmoppen Onebot T8+. Mopedens konstruktion gör det möjligt att fälla ihop den för att ta med den i bilen eller på kollektivtrafik.
Undertecknad har själv perfekta dagspendlingen till och från jobbet så jag beslöt mig för att testa om det verkligen fungerar så bra som importören lovar. Jag har först 2 km från hemmet till stationen, 4 hållplatser sedan med pendeltåg, och därifrån 4 km till jobbet. Lite för långt att gå, lite för krångligt att byta till buss (och bli skjutsad på guidad rundtur runt traktens varenda bostadsområde innan jag når jobbet). Att ha en cykel som står vid jobbets pendeltågsstation skulle kanske fungera i 2-3 dagar – innan den skulle stjälas. Så det blir bilen i stället.
Onebot påstås kunna tas med på pendeltåget. Kan vikas ihop till storleken av en golfbag och bara rulla ombord. Sagt och gjort, jag satte mig på en lånad exemplar på morgonen, vred om gashandtaget och rullade ljudlöst iväg.
Säg mig, varför är det alltid på vintern jag får såna här grejer att testa? Renault Twizy fick jag också testköra i huttriga minusgrader. Även nu var det naturligtvis 3 cm nyfallen snö på marken och lätt snöfall i ansiktet när jag åkte iväg. Ett tufft jobb men någon måste göra det. Nåja, fungerar Onebot idag kommer det garanterat fungera blomdoftande sommarmorgnar med fågelkvitter i luften också.
Onebot är en klass 2 moped med en maxfart på 25 km/h. Den behöver varken registreringsskylt eller körkort. Jag fann den förvånansvärt komfortabel; jag var rädd den skulle vara för liten för mina 185 cm, att jag skulle se ut som en apa på trehjuling, men fann att man kan åka på den med värdighet i behåll.
Köp dock ingen Onebot om du är blyg av dig och blir besvärad av folks blickar. Medan man susar fram på cykelbanan går det väl an, man hör bara enstaka “wow” eller tonåringar som visslar efter en. Men när du står där på pendeltåget kommer du märka att det finns två typer av människor: de som öppet stirrar på dig, och de som låtsas pilla på sina mobiler – och stirrar på dig från ögonvrån.
Men tillbaka till min åktur: de två kilometrarna hemifrån till pendeltåget avklarades utan problem, Onebot susar på i redig fart. Mig som är en lagom fet man i mina bästa år, i en kramvänlig förpackning på 100 kg (börja inte räkna BMI nu) klarar Onebot T8+ utan större problem accelerera upp till maxfarten 25 km/h på plan mark. I nerförsbacke når man ännu högre farter, fast tro mig det vill man inte. Med de små hjulen tycker man 25 km/h är precis lagom, högre farter än så vill man helst slippa. Det finns två handbromsar på styret som båda bromsar bakhjulet. Nästan all min vikt ligger på stackars bakhjulet när man åker, så det behövs verkligen dubbla skivbromsar för att minska på farten.
Framme vid pendeltågsstationen var det så dags att fälla ihop mopeden. Genom att lossa ett stort spärr fälls framgaffeln in under mopedkroppen och bildar en kompakt lättrullad enhet. Handtagen kan också fällas in och fotstödet har extra hjul som gör den hopfällda mopeden lättrullad. Hopfälld blir Onebot ungefär lika stor som en golfbag.
Stänger man av Onebot med fjärrkontrollen aktiveras ett rörelselarm, som man ju helst genast vill stänga av så den inte tjuter när man rör mopeden. “Piiup piiup” ljöd ljudsignalen som indikerade att man stängt av larmet högt och ekade i avgångshallen. När man går där med sin Onebot på släp ser man mest ut som en träningsfreak som är ute och rastar sin motionscykel.
Det går alldeles utmärkt att ta den hopfällda Onebot på rulltrappan, och SL-spärrarna passerades också utan att klämma varken mig eller mopeden. Dock är fotstödet med de små hjulen ganska så vingligt. Jag välte mopeden flera gånger i början (och fick stänkskärmen bak att spricka) innan jag insåg att jag höll handtaget för högt uppe. Genom att sänka armen som drog mopeden fick jag bättre balans men skadan på stänkskärmen var då tyvärr redan skedd.
Fotstödet är verkligen detaljen som kunde ha fixats bättre. Utfälld hjälper den mopeden stå för sig själv, men det blir lite vingligt när man ska dra ekipaget. Infällt krånglar spärren som håller den uppe så det tar några gånger att lära sig att göra rätt så stödet inte ramlar ner mot marken. Bråkande fotstödet drar ner på betyget.
Medan jag åkte pendeltåg, i mitten där barnvagnarna brukar stå var det som sagt många som tittade lite förundrat. Hallå, har ni aldrig sett en hopfällbar elmoped förut? Troligtvis inte, de är ju inte lika vanliga här i Sverige som i Onebots ursprungsland Kina. 2015 fanns det 235 miljoner eldrivna tvåhjulsfordon (elcyklar, elmopeder och elmotorcyklar) i världen – varav 230 miljoner i Kina!
Vi får se hur pass gediget byggd Onebot T8+ är med åren. Första intrycket är dock förtroendeingivande med rejäla aluminiumprofiler och snäpplås på handtagen och utfällningen av framgaffeln. Sprickan på bakskärmen avslöjar dock förutom min klantighet även att de kunde ha valt ännu mjukare plast där. Ingen märker den dock om man inte titta noga, och stänkskärmen gör fortfarande sitt jobb, jag kom fram med rena byxslag trots snöslask.
Vid uppgången från gångtunneln från pendeltåget valde jag fel uppgång, den som inte hade rulltrappa. På rulltrappa är mopeden inga problem, men att bära den upp i vanlig trappa är inte lätt, Onebot väger 20 kg. Väl uppe på gatuplan var det dock inga problem att vika upp den det går verkligen på sekunder och sätta sig och åka iväg.
De fyra kilometrarna från pendeltågsstationen till mitt jobb innehöll två rejäla uppförsbackar. Skulle Onebot klara sig uppför dem? Med 100 kg fläsk att släpa på? (Maxvikten uppges till 120 kg. Inte på mig utan på mopeden.) Den första backen, en sådan där man måste växla ner på cykeln och trampa på ettans växel segade den sig upp i 10 km/h. Nu måste det tilläggas att en exakt likadan backe klarade den på 15 km/h i lördags när jag testade den i barmark. 3 cm nysnö gav de små hjulen en extra utmaning. Så är du förbi tonåren bör du välja Onebot T8+ modellen med 500 W elmotor. Basmodellen T8 med en motor på 250 W är lite för klen för vuxna.
Onebots största nackdel är att du kan inte trampa på och hjälpa till. Det är en elmoped inte elcykel, du har inga trampor. Å andra sidan är det just därför de har lyckats konstruera den så extremt hopfällbar. I uppförsbacke får navmotorn kämpa på själv, utan pedalhjälp. I den första backen där motorn tappade ork och fart kunde jag hjälpa till med fötterna, man kan sparka sig fram ungefär som med en sån där gåcykel för småbarn (fast man tappar all värdighet på köpet). Den andra backen som var ännu brantare tappade cykeln ork helt och jag fick stiga av och leda den. Jag skulle dock ha gjort likadant även med en vanlig cykel där. När man leder Onebot för hand kan man slå på en särskild mod där maxhastigheten begränsas till gångfart så man kan gasa medan man leder den bredvid sig. Folk med mindre samlad fett livserfarenhet kommer nog klara sig bättre i uppförsbackar än mig. Om den klarar baxa upp en sådan här fetto i 3 cm snö kommer den garanterat klara lättare utmaningar.
Snö och is klarade Onebot i alla fall galant. En gång fick jag sladd på den men då var det bara å sätta ner fötterna som fick agera som stödskidor medan man åkte vidare. Till skillnad från elcykel behöver man ju inte fötterna till att trampa, man kan åka även längre sträckor med dem utsträckta på detta vis.
Väl framme på jobbet kunde jag konstatera att de sammanlagt 6 kilometrar jag åkt konsumerade ca en fjärdedel av batterierna. Det är lite svårt att avgöra exakt hur mycket, för batteriindikatorn har bara 4 streck varav en släcktes. Pendling på 2-3 mil borde den i alla fall klara galant. Speciellt med mindre passagerarvikt och utan snö. Tillverkaren anger 35-45 km som räckvidd, vilket låter rimligt. Problemet är dock att när batterierna väl tar slut kan du inte cykla vidare som med en elcykel – för du har inga trampor att trampa med.
Det gick jättebra att fälla ihop Onebot och rulla in den i arbetsrummet där den kunde laddas från vägguttaget. Hopfälld får den plats i hissar, korridorer utan problem. Sedan står den och ser ut som en hopfälld träningscykel och lockar arbetskamraternas blickar till sig. Genom att kunna ta med sig hela mopeden hela vägen in slipper man dessutom stöldrisk från cykelparkeringar.
Laddaren är en separat klump av samma storlek som en PC-laddare. Synd att den inte är inbyggd för nu måste man packa med laddaren i ryggsäcken. Onebot saknar pakethållare så man använder med fördel ryggsäck om man ska ta med saker. Laddkontakten är en rund specialkontakt med tre pinnar, endast medföljande originalladdare passar. Laddning tar ca 3 timmar. Onebot kan utrustas med olika batterialternativ från 8.7 ända upp till 20.3 Ah för 35 upp till 80 km räckvidd. Batterispänningen är på 36V. Litiumbatterierna kommer från Panasonic och cykeln har både laddövervakning och cellbalansering för att få lång livslängd på dem. Varken laddaren eller mopedens display visar dock att laddning pågår, man kan inte se när batterierna är färdigladdade. Men den relativt korta laddtiden gör ändå att mopeden är alltid klar och redo när det är dags att åka hem igen. Även om du som jag fick låta hela avdelningen teståka med den på lunchrasten.
Alla som har åkt Onebot stiger av den med ett leende på läpparna. Det är otroligt enkelt och roligt att köra den. Kan du bara cykla kan du åka med den. Tjejen på jobbet som precis lärt sig cykla i somras vågade knappt sätta sig på den men ville inte stiga av efter några testvarv på parkeringen. Åker man på kvällen finns det en rejäl LED lampa, tillsammans med blinkers och en ganska klen tuta. Med en knapp kan man välja mellan standard och “sport” acceleration, vilket kanske ger någon märkbar skillnad om du väger mindre än mig. Men även i standard upplevs mopeden som “lagom snabb”. Med dessa hjul vill man ändå inte åka snabbare än 25 km/h. Det fladdrar i håret utan att man får existentiell ångest.
Onebot kostar från 10,900 kronor – även om du bör lägga till en tusenlapp för att köpa T8+ modellen med kraftfullare motor. Tesla Club Swedens medlemmar får 1,500 kronor medlemsrabatt och från staten får man 2,500 kronor elcykelpremie (som även gäller typ2 elmoppar). Läs mer om erbjudandet i vårt medlemsforum.
Så vem ska köpa en Onebot elmoped? Åker du ofta kollektivtrafik som inte riktigt tar dig hela vägen dit du vill ska du definitivt ta en titt på detta bekväma sätt att ta dig de sista kilometrarna. En elcykel kan man inte lika smidigt ta med på tunnelbanan, pendeltåget, spårvagnen eller bussen. De hopfällbara elcyklar som finns på marknaden är hopfällbara för att kunna packas i bilen, inte så här kompakta och lättrullade. Onebot får inte riktigt plats i Teslornas frunk tyvärr men man kan packa flera av dem i bagageutrymmet.
Jämfört med howerboards och Segway har Onebot högre åkkomfort och bättre vägegenskaper. Onebot har fjädring på hjulen och bekväm sadel. Jag åkte på grov grusväg utan problem och mindre kantstenar är heller inga hinder. Elcyklar har pedaler man kan trampa med men kan just därför inte fällas ihop lika mycket.
Oberoende av om du har behov av en elmoped eller inte ska man dock inte förglömma glädjen och frihetskänslan det ger att susa fram ljudlöst. Inte i minus tre grader som undertecknad, utan i plus 30 med shorts och sandaler på väg mot glasskiosken. Bara det sommarminnet i sig är nog värt de handfull tusenlappar Onebot kostar.
