Jag brukar dra åt mig öronen när folk börjar prata om semisnabbladdare. Det brukar ofta vara ett varningens tecken på okunskap om elbilar och hur de laddas. För ofta benämns Typ 2 ladduttag med hög effekt som ”semisnabbladdare”.
Problemet är att Typ 2 ladduttag är inga semisnabbladdare – för de är ju inga laddare över huvud taget! Ett Typ 2 ladduttag innehåller ingen laddare, endast en signalkrets som kan meddela bilen hur mycket ström kontakten maximalt kan leverera innan säkringarna går.
Man måste skilja mellan laddare och ladduttag. En elbilsladdare innehåller -som namnet antyder- en laddare. Den levererar likström, med engelska förkortningen DC, som kopplas direkt till bilens batterier och laddar dem.
Ett ladduttag innehåller däremot ingen laddare. Det levererar växelström, med engelska förkortningen AC, som kopplas till elbilens inbyggda laddare, som sedan omvandlar den till DC likström som kan ladda bilens batterier. Bilens batterier kan endast laddas med DC likström.
Tyvärr är det inte bara gemene man som blandar ihop begreppen ladduttag och laddare utan även många beslutsfattare i kommuner och andra som ska bygga laddinfrastruktur.
Låt oss ta ett exempel för att belysa skillnaden mellan AC och DC: vi har två ”laddstolpar”, en med AC 50 kW och en med DC 50 kW. Och så ansluter vi Sveriges vanligaste elbil Nissan Leaf till dem som vi ska ladda med 20 kWh el.
Med 50 kW DC laddning tar det ungefär en halvtimme att ladda bilen. I och med att det är laddaren i laddstolpen som används är det endast hur snabbt batterierna kan ta emot laddningen som begränsar laddtiden.
Men med 50 kW AC tar det ungefär sex timmar att ladda samma bil! Vid AC laddning används nämligen bilens inbyggda laddare och för Nissan Leaf är den på bara 3.6 kW! Det spelar ingen roll att ladduttaget kan erbjuda högre strömmar, högre effekt, om bilens inbyggda laddare inte klarar det. Om så än ladduttaget var på 500 kW kan bilen fortfarande bara ladda med 3.6 kW för det är det bilens laddare klarar.
Därför är det extremt viktigt att skilja mellan ladduttag och laddare.
Ett ladduttag är ett växelströms AC uttag där elbilar kan ladda. Det är bilens inbyggda laddare som laddar då, med för det mesta ganska så låg effekt. De flesta elbilar, som Nissan Leaf, VW e-Up, VW e-Golf, BMW i3, Kia Soul EV mm. har mellan 3-8 kW inbyggda laddare. Med AC laddning får man alltså räkna med timslånga laddtider för de flesta elbilsmodeller. Endast två elbilar har starkare inbyggda laddare: Tesla Model S på 11 kW (och som eftermonterat tillval 22 kW) och Renault Zoe med 22 kW (gamla Zoe modellen klarade 43 kW).
En laddare är en DC stolpe med inbyggd laddelektronik. Då spelar det ingen roll vilken effekt bilens inbyggda laddare har, för den används inte. Den externa laddaren kopplas direkt till bilens batterier och kan ladda med full effekt (om batterierna klarar av att ta emot det).
Så kallade Typ 2 uttag är alltid AC ladduttag. Det enda som skiljer dem från vanliga väggkontakter eller trefasuttag är att de har en liten styrsignal i kontakten som kan berätta för bilens laddare hur mycket ström den får max dra – så man slipper smälla några säkringar.
Att kalla ett Typ 2 ladduttag för elbilsladdare är som att kalla ett vägguttag för mobilladdare – du kan inte ladda om du inte ansluter en laddare i uttaget. Och hur snabbt bilen/mobilen laddar beror inte på uttaget – utan på vad det är för laddare du har anslutit.
Det finns idag tre olika typer av DC laddare: CHAdeMO, CCS och Tesla Supercharger. CHAdeMO och CCS kan typiskt ladda med 50 kW, Supercharger med 135 kW. I och med att laddaren är inbyggd i laddstolpen och laddar bilens batterier direkt spelar det ingen roll vad bilens inbyggda laddare har för effekt.
Den korrekta terminologin som bla dokument från EU följer skiljer på ladduttag, laddare och snabbladdare. Ladduttag levererar AC växelström. Laddare levererar DC likström. Snabbladdare är laddare med 23 kW eller högre effekt. Det finns inget som heter ”semisnabbladdare”.
