Vad gör brödrafolket egentligen? Så börjar artikeln “Den svenska laddningsmardrömmen” om att resa med elbil i Sverige på den norska tekniksajten tek.no
Jarle Kvalheim som skrev artikeln skulle ta sin elbil och köra den till Stockholm. Det han skriver om vårt land och våra laddnätverk är knappast något vi kan vara stolta över.
“Här i Norge finns det en sak med att äga en elbil som lyckligtvis är relativt okomplicerad; snabbladdning” skriver Jarle. “I det här landet brukar även små bensinmack mitt ute i ingenstans ha en snabbladdare, om inte flera.”
Men han fick bittert erfara att så är det inte i Sverige. “Var är alla laddare?” frågade han. “Typiskt visar laddningsapparna att du är tiotals kilometer ifrån närmaste snabbladdare. I Sverige handlar laddningsproblemen inte om köer, som de till stor del gör i Norge. De handlar överhuvudtaget om att hitta en.”
Och även de snabbladdare han till slut hittade strulade på alla möjliga upptänkliga sätt. En av laddarna slutade ladda halvvägs och var tvungen att kopplas in igen. “En annan laddare hävdade att den skulle börja ladda så fort den hade tillräckligt med ström – jag var ensam på stationen. Kanske väntade den på vind i Tyskland?”
“Någon kunde inte ansluta till bilen. Vissa kunde inte ansluta till internet. En verkade ladda min bil utan att fakturera mig, medan appen synkront med mitt femte försök att ansluta kunde berätta att hela laddnätverket hade problem. Var det jag som var problemet?”
Inte blev det bättre när han nådde fram till Stockholm heller. Han kunde inte ladda sin bil ens i vårt huvudstad. Parkeringen han stannade på saknade laddstolpar. “Ett parkeringsgarage utan en enda laddare inuti är kränkande för en norrman år 2022.”
Men inte ens de laddare som fungerade gjorde det lika bra som de gör i Norge: “Även när allt fungerade till 100 procent som det var tänkt behövde laddarna kopplas in i en viss ordning. Skulle man trycka först på appen eller laddaren spelade stor roll. Hos vissa skulle kabeln kopplas in först, medan den skulle kopplas sist hos andra för att inte få massa felmeddelanden.”
Han sammanfattade sina upplevelser som “kulturchock”: “Det klagas ibland på laddning i Norge, och självklart måste vi klaga. Vi är inte färdigbyggda. Men svenskarna har inte ens börjat. Jag kan knappast tänka mig en större kulturchock än att köra elbil från Norge.”
Det är ingen skön bild han målar upp om laddnätverken i vårt land. Sverige är ett elbils-u-land, fattiga kusinen som ligger långt efter. Han jämför våra snabbladdare med användarvänligheten videobandspelare hade på 80-talet. Att vi ligger efter i antal laddstationer är tyvärr bara halva problemet: även de få vi har fungerar inte! Eller fungerar så dåligt att han ville bara lämna bilen och ta bussen hem.
Att vi inte har lika många laddare i vårt land som i Norge är väl kanske en sak. Oslos laddnätverk byggdes heller inte på en dag. Norrmännen har i många år legat långt före oss i andel elbilar, då är det kanske naturligt att de ligger före oss även i antal laddare.
Men de få laddare vi nu har borde vi sannerligen se till att de fungerar! Där är det någonting vi kan ta efter vårt broderland i väst. Vi måste skicka våra beslutsfattare och laddoperatörer på studieresa så de kan insupa lite inspiration.
