Oljeindustrin i kris

Nästa krisindustri i spåren av Corona-pandemin kan bli oljeindustrin. De senaste dagarna har vi chockats av negativa oljepriser – oljebolag som bokstavligen betalar dig pengar bara du tar emot svarta geggan de pumpar upp från under jorden.

När världen gick i karantän slutade folk köra bil. Och flyga. Två stora viktiga kunder till oljeindustrin som plötsligt inte behövde lika mycket olja som förut. Och inte bara lokalt i något land – utan runt om i hela världen. Ett “otänkbart” scenario bara för ett halvt år sedan är verklighet idag.

Grundproblemet för oljeindustrin är att man kan inte riktigt reglera hur mycket olja som sprutar upp ur ett oljeborrhål. Det är inte som en kran som man kan vrida om. Det är inte ett hål under marken fylld med olja som det brukar illustreras ibland utan snarare porös sten som innehåller olja, vatten och andra vätskor. Borrtornet reglerar borrhålets tryck för att se till att just olja med högst kvalitet kommer upp. Stryper man flödet kan oljans kvalitet påverkas – och det är heller inte säkert att man kan få upp samma flöde igen när man senare “vrider på” igen.

Oljeproducenterna sitter därmed i ett svårt dilemma: ska vi våga strypa våra källor – eller köra på som det är även om det innebär att vi måste sänka priset eller till och med skänka bort oljan som kommer upp?

Eller, problemet sitter egentligen i nästa steg: var ska man lagra oljan som kommer upp? Det finns inte mycket förvaringsmöjlighet vid själva borrhålet, oljan måste fraktas bort därifrån. Det är en av anledningarna till att det är WTI-priset som sjönk under nollan, inte Brent: WTI står för West Texas Intermediate: borrhål på fastlandet i USA, medan Brent är oljeborrtorn i havet. Till en oljeborrtorn i Nordsjön kan man alltid hyra en oljetanker, köra den dit och pumpa den full med olja – på fastlandet är det mycket svårare.

Anledningen till att WTI priset störtdök var att de som köper råolja började få slut på sina förvaringsutrymmen. WTI priset handlar egentligen om en överenskommelse mellan oljeproducenten och råoljeköparen: vid ett givet datum ska så och så mycket olja levereras till ett givet plats. Överenskommelsen sluts veckor, månader i förväg. Men köpare som tex raffinaderier har nu fulla oljecisterner pga minskad efterfrågan – och samtidigt mer råolja inkommande under maj månad. Leveranser som kommits överens om redan månader i förväg. Då måste de snabbt försöka hitta någon annan köpare till oljan, någon annan som kan ta leveransen istället för dem. Fast när alla andra i hela världen sitter i samma sits blir det svårt att hitta köpare. Priserna föll och föll – tills de blev negativa: du får pengar bara du kan ta emot leveransen i stället för mig! Råolja är ju en miljöfarlig vätska, går inte att bara hälla ut.

Alla som kan passar nu på att fylla på alla tillgängliga förvaringsutrymmen för råolja. Cisterner, bergrum, nationella nödlager, allt håller på att fyllas upp med råolja som fortsätter flöda ur marken men ingen vill ha. De amerikanska lagringsutrymmena beräknas ta slut om 4 månader. Sedan finns det ingenstans mer att lagra oljan.

Vad händer då?

Då måste oljeproducenterna strypa sina borrhål. Vilket innebär en hög kostnad för dem att genomföra (inte bara en kran som ska vridas om utan komplexa manövrar som kostar hundratusentals kronor) – och osäkerheten om borrhålet verkligen kan “komma igång” igen, sen när krisen är över? Vi kommer se många mindre oljebolag gå i konkurs. Antingen när borrhålet stängs – eller sen när det inte vill komma igång igen.

Vi kommer se bensinpriser falla ännu mer när raffinaderierna i sin tur försöker bli av med oljan och bensinen de har “på halsen”. Kanske även raffinaderier som går i konkurs?

Vi kommer se en långsiktig effekt också: när resorna kommer i gång igen och världen åter igen behöver mer olja, bensin och diesel – ja då är ju alla förvaringsutrymmen fyllda med billig olja, raffinaderierna behöver inte köpa mer ett bra tag framöver. Kan oljeindustrin “övervintra” tillräckligt länge?

Jag var själv förvånad när jag läste om alla tusentals borrhål i USA som redan står övergivna. Nej, inte på grund av Corona-viruset – redan långt innan, åratal decennier innan har amerikanska oljeindustrin gått knackligt. Många små oljeproducenter med några få enstaka borrhål har gått i konkurs – och bara gått iväg och lämnat sina anläggningar. Delstaterna har fått rycka in och försegla borrhålen med cement så de inte fortsätter läcka ut gifter. Redan 2018 fanns det tusentals övergivna borrhål i USA där oljebolagen har gått i konkurs och staten fått rycka in och täta borrhålen – något som kan kosta hundratusentals kronor per borrhål. (En bra artikel om fenomenet kan du läsa här.) Den avgift delstaterna tar ut som ska täcka kostnaderna har visat sig vara alldeles för liten och otillräcklig. Hittills brukade oljebolagen gå i konkurs först när oljan i hålet hade sinat. Att täppa igen en sådan borrhål är “enkla fallet”. Nu efter Corona-krisen kan vi komma se oljebolag som går i konkurs trots borrhål med fortfarande olja i. Men som inte klarade tidsperioden med minskad efterfrågan. Eller som får upp dålig olja med sämre kvalitet efter återstarten av borrhålet. Sådana källor kommer vara ännu mer kostsamma att sanera.

Pandemin vi upplever idag förespår framtiden: det är kanske inte skyhöga bensinpriser vi kommer se när elbilarna slår igenom på bred front – utan tvärtom råolja som slumpas bort av bolag på randen till konkurs. Oljetankers som slutar vara lönsamma att frakta olja med. Raffinaderier som kämpar med lönsamheten. Bensinmacksdöd. En väloljad(!) industri som är optimerad efter ständig efterfrågan – men som inte klarar ändrade omständigheter särskilt bra.