BMW i3 testkörd

BMW i3 är tyska biltillverkarens satsning på elbilar. En bil som har lovordats i vissa medier. Nu när Bavaria Stockholm har fått in sina provkörningsex passade jag på att testköra bilen.

BMW i är ett eget sub-varumärke inom BMW-koncernen, med egna försäljare hos återförsäljarna. Dessutom har de anställt product geniuses i likhet med Apple och Tesla, som ska vara mer produktspecialister än rena försäljare. Jag blev vänligt mottagen av en sådan.

BMW i3 är en kvalitetsmässigt välgjord bil som passar stadstrafik väldigt bra. Man sitter väldigt upprätt och högt, som i en mini-SUV bilen ju är. Accelerationen och responsen i gaspedalen är blixtsnabb, bilen är en fröjd att köra i stadstrafik. Släpper man upp gaspedalen får man samma regenerativ inbromsning som i Tesla Model S och Volkswagen e-Up.

Bilen är inte lika missfosterful i verkligheten som på bilder man har sett av den. Missförstå mig inte, BMW i3 är fortfarande en ful bil, bara lite mindre extremful än vad man har förväntat sig. Vissa har kallat formerna “moderna” – jag tänker hela tiden bara på Skoda Roomster.

Bilens begränsade räckvidd gör sig påmind så snart man sätter sig bakom ratten. Med 90% laddad batteri vågade färddatorn lova endast 95 km körsträcka denna kyliga vårdag (+2C). Efter tjugo minuters provtur var laddningen nere på 75% och 80 km. Ungefär där räckviddsångesten börjar göra sig påmind. Bensinmotorn som ska motverka den ångesten är så begränsad att den bara duger som plåster på såren, inte botemedel. Bensintanken till räckviddsförlängaren är på endast 9 liter, och motoreffekten begränsad – helt i onödan, för de Kaliforniska regler som bilen skulle uppfylla blev aldrig av – som vi tidigare har rapporterat.

Men tillhör man den kundkrets som får ångest varje gång de ska köra bortom Norrtull räcker kanske räckvidden i alla fall – fast till och med inom Stockholm kan man lätt åka mer än 95 km på en dag. En tur fram och tillbaka Södermalm – Arlanda går bara den på just kring 95 km.

Du sitter bekvämt i förarstolen och högt – men utsikten är ändå begränsad. Framåt ser du inte bilens nos, bakåt är det väldigt begränsat utsikt med liten bakruta med hög underkant. Det finns dock fram- och backradar på bilarna, och backkamera som tillbehör, så problemet är löst på tekniskt sätt. Lägger man i backen vinklas även sidospeglarna neråt.

Mittskärmen är klart mindre än Teslas, men ändå fullt tillräcklig för visningen av navigationskartan, radion, och övriga funktioner. BMW använder sin vanliga iDrive kontroll för inställningarna. BMW har verkligen gjort ett bra jobb där – men det blir ändå så snöpligt dåligt jämfört med en riktig touch-skärm. För nåt år sedan skulle man ha sjungit lovsånger om infotainment-systemet och iDrive-kontrollen – nu känns det bara… föråldrat.

Taket ser ut som ett targatak med två små glasluckor på var sin sida om en tjock mittenbalk. Skenet bedrar dock, då glasluckorna sitter ihop och öppnas tillsammans – det går inte att öppna dem var för sig. Ovanför bakstolarna finns det inget glas, bara plåt plast. Bilens kaross ser ut att vara gjord av plåt, men går man fram och knackar på den känns den så där billigt plastigt som en Trabant från östtyskland. Här får vi hoppas att BMW i framtiden kommer att släppa modeller som inte målar över kolfibern utan låter den glimta fram här och där lite coolt. Interiört är det mesta täckt med vanliga material, tyg, plast och skinn, förutom en bit av dörren och panelen under framrutan som ser ut att vara gjorda av billigaste fleece-PET-flaska-återvunnet plast. Bilen har genomgående hög finish med undantag för vissa chica lågfinish ecotrendiga detaljer.

Men allt detta är petitesser. Kort räckvidd, klen räckviddsförlängare, plastkaross, icke-touch-skärm, allt det där kan man förstå och till och med leva med.

Men så kommer man till att testa baksätet och man bara känner att man måste sätta sig vid vägkanten, ta huvudet mellan händerna, sucka och långsamt skaka på huvudet. Hur har de tänkt här? Jag talar inte om att benutrymmet är obefintligt (det är det). Jag talar om bakdörren.

För att kunna sätta sig i baksätet måste man först öppna framdörren. Sedan bakdörren. Sedan sätta sig. Sedan stänga bakdörren. Sedan stänga framdörren. Det går inte att bara öppna bakdörrarna! Stänger man dörrarna i fel ordning får du snabbt fula märken på framdörren. Glömmer föraren ta av sig bältet innan bakdörren öppnas blir han effektivt strypt, för hans bilbälte är fäst i bakdörren! Hade ingen Günther mod nog att ställa sig upp vid nån utav bilens designmöten och fråga “Entschuldigung men vad fanken håller vi på med?” (Eller måste alla elbilar alltid ha konstiga dörrar? Jag tittar på dig Elon Musk… 😉 )

Bakdörren är dessutom bara halva bredden av en vanlig dörr, så insteget till baksätet är mycket trängre än vanligt. Jag är 180 cm lång. Jag brukar testa att sätta mig “bakom mig själv”, dvs ställa in framstolen så den passar mig, och sedan sätta mig i baksätet. Det har alltid fungerat i alla bilar jag har testat – till och med i första minimodellen av Ford Ka satt jag förvånansvärt bekvämt i baksätet. Det gick inte i BMW i3. Inte nog med att benen inte fick plats – jag kunde heller inte komma in genom det trånga utrymmet mellan framstolens ryggstöd och bakdörren. Efter att ha skjutit framstolen framåt kom jag in – och satt instängd som i en cell. Trots att bakfönstrenas nederkant dras ner i en konstig kurva på bilens sida så är utsikten från baksätet väldigt begränsad, vilket bara förstärks av avsaknaden av glastak där bak. Fönsterrutorna på bakdörren går dessutom inte att öppna!

Ska du skjutsa barn till säg fotbollsträning är BMW i3 bara och glömma. Inte så mycket på grund av bilens begränsade räckvidd. Även om du når fram till din destination, så inser du snart att du kan inte lämna av barnen! Folk från bakstolen kan inte gå ur bilen själva – de måste släppas ut! Du måste stanna bilen, stänga av den, öppna din dörr, kliva ur, stänga din dörr, gå runt bilen, öppna passagerardörren, öppna bakdörren, fälla fram passagerarstolen, släppa ut barnen, (pussa dem – frivillig beroende på ålder och om kompisarna tittar på), fälla tillbaka passagerarstolen, stänga bakdörren, stänga passagerardörren, gå runt bilen, öppna din dörr, sätta dig, och stänga din dörr. Pust… Barnen kan inte själva öppna sin dörr, för handtaget till främre passagerardörren går inte att nå från baksätet!

Sådana här irriterande små detaljer återkommer gång på gång i bilen. Laddkontakten till exempel har också två små plastlock som skyddar den. Tro det eller ej, men även de plastlocken måste pluggas tillbaka i särskild ordning! Sätter du tillbaka fel plastlock först kan du inte få dit den andra! Senast jag satt i en så här ogenomtänkt bil hade den en Alfa Romeo emblem på nosen!

Så sammanfattningsvis kan du kära läsare kanske skymta i det jag skrev att jag nog inte kommer att köpa någon BMW i3. Vill du ha bästa (el)bilen som finns? Tesla Model S. Vill du ha en 5-sitsig elbil med vettig bagageutrymme? Nissan Leaf. Vill du ha en liten och smidig stads-elbil? Volkswagen e-Up. Vill du ha en BMW elbil? Tja… då blir det väl BMW i3.

Skulle de fixa till bakdörrarna och stoppa in dubbelt så stora batterier skulle dock bilen genast bli mycket åtråvärdare.

Sammanfattningsvis:

Plus:

+ Körkänsla – inte Tesla-klass, men väldigt rolig att köra. Bra acceleration (0-100 på 7.2s), snabb gasrespons. En fröjd att köra!

+ Hög och bra sittställning i framstolarna.

+ Gott om förvaringsutrymmen

+ BMW satsar på allvar, med eget BMW i varumärke och product geniuses. Inte samma bilkrämare som ska sälja på dig en diesel istället.

Minus:

– Räckvidden alldeles för kort.

– Räckviddsförlängaren för begränsad i räckvidd och effekt.

– Dålig sikt

– Trånga bakstolar med dålig utsikt

– Minimalt bagageutrymme

Mein Gott, Warum?! :

– Bakdörrarna