Tusenårsbatteriet

Ett nytt batteri som ska kunna laddas på några få minuter…

Blabla.

Men forskarna hoppas på långt fler laddcykler…

Gäsp.

Vad sägs om ett engångsbatteri – som håller i 10,000 år? Tiotusen. Du kommer aldrig någonsin behöva ladda batteriet. Inte dina barn heller. Eller dina barnbarnsbarnbarnsbarnbarn. Stoppa batteriet i en elbil så får den oändlig räckvidd.

Det är forskare vid universitetet i Bristol som har utvecklat första prototypen av vad de kallar “diamatkraftbatteri” (diamond power battery).

Först utvecklade de en speciell slags artificiellt framställd diamant som genererar el av radioaktiv strålning. Placera den i närheten av något radioaktivt så börjar diamanten generera el. Utan rörliga delar, utan underhåll, i tusentals år – så länge radioaktiva materialet avger strålning.

Sedan tog de ett steg till och tillverkade en radioaktiv diamant som de stoppade in inuti diamanten som genererar el. Resultatet blev ett stabilt, praktiskt taget oförstörbart batteri som håller i tusentals år.

Utgångsmaterialet för den radioaktiva diamanten är grafit från kärnkraftreaktorers styrstavar. För att kontrollera kedjereaktionen används stavar av grafit som stoppas in i reaktorshärden och bromsar förloppet. Efter användning är styrstavarna kraftigt radioaktiva.

Forskarna har tagit radioaktivt kol-14 från en styrstav och framställt diamant av den. Både grafit och diamant består ju av kolatomer. Kol-14 har den enorma fördelen att den strålar endast beta-partiklar, strålning som snabbt absorberas av andra material. Man behöver ingen tjock blyinkapsling, redan ett tunt aluminiumhölje räcker för att stoppa strålningen. När den radiaktiva diamanten sedan omsluts av elgenererande diamanter omvandlas så gott som all strålning till elektricitet och inget läcker ut. Man kan hålla batteriet i sina händer utan fara.

Batteriets kapacitet sjunker med radioaktiva materialets halveringstid, efter 5,700 år har den sjunkit till hälften. För att få lite perspektiv på femtusensjuhundra år: bronsåldern var 3000 år sedan.

Diamanten har dessutom fördelen att vara det hårdaste materialet. Ett batteri av diamant blir i det närmaste oförstörbart – fast med ett viktigt undantag: diamanter kan faktiskt brinna (även om det är svårt att få fjutt på dem).

Prototypbatteriet forskarna i Bristol tog fram levererar 1.9 V – men bara 0.01 mikroamper. På ett dygn levererar den endast 15 Joules energi, 0.004 wattimmar. Mikroskopiskt lite. Men första batteriet är också på endast 10 x 10 x 0.5 mm, som ett fjärdedels frimärke. Och rent tekniskt är batteriet skalbart.

Ett diamantkraftbatteri på 2 x 3 x 0.1 meter (som skulle kunna få plats i underredet på en bil) skulle alltså kunna vara 12 miljoner gånger så effektiv. På ett dygn skulle den leverera 50 kWh elektricitet. Du skulle alltså kunna åka 25 mil om dagen, dag efter dag, i tusen år – och aldrig någonsin behöva ladda! (Låter som reklamen för Euro Jackpot 🙂 ) Ponera sen att forskarna hittar sätt att förbättra effektiviteten på sin första prototyp…

Nackdelen är förstås priset. Inte ens med en Euro Jackpot kommer du särskilt långt. För diamanter är dyra, till och med industriella diamanter. Industriellt framställda diamanter från radioaktiv hårdvara blir ännu dyrare. Hiskeliga prisnivåer. Ingen har någonsin framställt en 2 x 3 meter stor konstgjord diamant. Knappt ens 2 x 3 millimeter. Ett elbilsbatteri av ren diamant skulle kosta astronomiska priser. Visserligen håller den sedan i tusentals år – men lycka till i dagens kvartalskapitalistiska värld att hitta en avbetalningsplan på 10,000 år.

Diamantkraftbatterier är häftig teknologi – men tyvärr inte praktiskt genomförbart.