Ett år med Leif

Ni som har följt denna nyhetsblogg en längre tid kommer kanske ihåg att för exakt ett år sedan skaffade jag en Nissan Leaf elbil. Ganska så snabbt fick han namnet “Leif” som i “ska vi ta Leif till affären?”. (Och vi i familjen är så otroligt PK att vi kallar Leif för “hon”, för trots namnet pratar ju hon med kvinnoröst när hon ska visa vägen (navigatorn). Så vår bil är en transperson – vilket är sååå 2016.)

Så hur har året gått, med en elbil som klarar endast köra kring 12 mil på en laddning? Jag har bara ett enda ord som kan beskriva det:

Chockerande!

Aldrig i mina vildaste fantasier kunde jag drömma om att en så pass begränsad elbil som Nissan Leaf ju ändå är skulle passa mig så pass utmärkt! Året som har gått har fått mig att tänka om en hel del när det gäller räckviddsjakten på elbilar. Man har fått en rejäl perspektiv på frågan.

Vardags

Till vardags åker jag bil till och från jobbet, 4 mil sammanlagt, plus lite ärenden, skjutsa barn etc på 2-4 mil till. De 6-8 mil om dagen klarade Leif av galant, i alla väder. Trots att jag laddar henne bara till 80% varje natt. Varje morgon väntar hon på mig laddad och varm – Nissan Leaf har ju timer för värmen, till skillnad från Model S…

I stan

Jag bor i en förort nordväst om Stockholm, under året har det blivit en hel del resor runt om i stan. Leif klarade galant av även de resorna. Till Arlanda eller innerstan är det inga problem. Till de södra förorterna har det också gått bra. Innan längre färder brukar jag dock toppa upp batteriet från dagliga 80 till 100% laddning.

Stockholm är dessutom så pass utbyggd så det har aldrig varit några problem även krävande dagar med många resor kors och tvärs i stan. Många P-hus har laddplatser och det finns massor med snabbladdare runt om i stan. Ibland har jag behövt stanna en kvart vid någon utav dessa laddare och toppa upp bilen.

Långresor

Jag måste säga att det mest chockerande upplevelsen för mig var hur pass bra Leif klarar även långresor. Under året som har gått har vi varit i Uppsala otal gånger, i Västerås många gånger, i Gränna några gånger och i höstas åkte vi till Köpenhamn för att medverka i Öresund Electric Car Rally!

Resorna till Uppsala är totalt händelselösa, man kan köra i 110 km/h hela vägen på motorvägen även på vintern. I Uppsala finns det sedan tre snabbladdare man kan välja mellan som kan ladda upp bilen inför hemresan. Det tar 30 minuter, och hittills har det alltid passat mitt schema när jag åkt. En gång laddades Leif till och med upp på långsamladdning i ett P-hus medan jag tillbringade dagen i Uppsala.

Västerås är lite trickigare, de 85 km dit gör att man kan inte hålla riktig motorvägsfart utan får sänka farten till 95-100 km/h. Och visserligen finns det 4 snabbladdare i den staden, men oftast är flera av dem trasiga. Nästan alla resor dit har dock ändå gått bra, mer om det nedan.

Fast egentligen är det bara våra resor till Gränna och Köpenhamn som räknas som egentliga långfärder. Men det som var speciellt med dem var att de var heller inte särskilt speciella. Åker man från Stockholm är första stoppet på exakt samma ställe som för Teslaförare: macken vid Sillekrog 🙂 Medan Teslor laddar på södergående sidan laddar övriga elbilar på norrgående (använder samma genväg under E4). Laddtiden är också lika lång: dryga 20 minuter. Enda “lilla” skillnaden är att medan nästa laddstopp för en Tesla är i Ödeshög behövde Leif även stanna i Nyköping, Norrköping och Linköping, med sådär 20 minuter fikarast på varje ställe. Och emellan på motorvägen vill man hellre hålla 100 än 120 km/h. Jag har blivit omkörd av flera Teslor som susade förbi i ännu högre hastigheter längs mina resor 😉

Problem

Största problemet med Leif och andra elbilar med begränsad räckvidd är faktiskt inte räckvidden – utan snabbladdarna. För ett år sedan när jag köpte Leif var det i stort sett otänkbart att åka från Stockholm till Köpenhamn med en icke-Tesla elbil. Man fick långsamladda i timmar och resan skulle ha tagit dagar. DAGAR. 😯

Men redan under året har vi sett snabbladdare efter snabbladdare poppa upp runt om i Sverige! I höstas när vi åkte till Köpenhamn fanns det fortfarande två vita fläckar längsmed E4: vid Gränna och vid Ljungby saknades det snabbladdare, så man fick långsamladda i 2-3 timmar för att komma vidare. Men redan några månader senare kom även de laddarna på plats, så nästa långresa -till Sölvesborg vid Kristi Himmelsfärdsdag- kommer faktiskt ske utan problem.

Under året som har gått har det varit framför allt avsaknaden av snabbladdare som satt käppar i hjulet ibland. Som när vi skulle åka till Romme Alpin i Borlänge och åka lite skidor: vägen Stockholm-Borlänge saknar helt snabbladdare. Jag skulle kunnat långsamladdat några timmar längs vägen, men det var inte riktigt läge för det i och med att vi åkte tillsammans med en annan familj som åkte fossilbil: de ville liksom inte riktigt tillbringa några timmar i Avesta. Så lösningen blev att låna en Tesla och åka med den istället! 😉 Men redan nu står en snabbladdare på plats i Enköping och väntar på att bli strömsatt, så nästa år kan vi faktiskt åka med Leif – vi får bjuda andra familjen på frukost på Dinners där medan Leif laddar.

Även en gång vi skulle åka till äventyrsbadet Kokpunkten i Västerås (rekommenderas starkt till familjer med tonårsbarn!) var det fossilbilar som ställde till det. Åter igen skulle vi åka med en familj som inte nog med att de hade fossilbil utan vars mamma även var känd för sin blyfot. Att masa sig till Västerås i 90-100 km/h var inte att tänka på – så det var enda gången vi gav upp och satte oss i frugans fossil-Kia och åkte istället 😳

Inför sommarens utflykter ser jag med glädje alla de snabbladdare som poppar upp runt om i Sverige! (Clever jag älskar er!) Att snabbladdarna kostar pengar är totalt ovidkommande. Under alla mina långresor under ett helt år har jag betalat runt 800 kronor för all snabbladdning jag har gjort. Som en enda tank med bensin. Så länge jag laddar för korvören hemma spelar det liksom ingen roll att snabbladdning längs motorvägen kostar finlatte.

Antal batteritorsk: 0

Aldrig under året har jag råkat ut för att batterierna tog slut och man blev stående längs vägen. Leif har aldrig träffat en bärgningsbil. Man vet ju redan i förväg om hon skulle få problem med kilometrarna eller inte.

En gång var det dock nära. Vi skulle besöka en plats som grannfrun skulle visa vägen till. “Vi är snart framme… tror jag” sa hon ungefär 73 gånger medans vi åkte längre och längre och längre. Väl framme -som var typ dubbelt så långt borta som hon trodde det skulle vara- insåg jag att vi är långt ute på vischan och närmsta laddplats är lååångt borta. På tillbakavägen fick jag snålköra i 50 km/h (på 70-väg) och kom till slut fram till snabbladdaren med 4 km räckvidd kvar. (Och Leif har ingen dold 2 mils extrabuffert som Model S har.)

Vinter

Tvärtom mot vad folk verkar tro är det framför allt på vintern som elbilar briljerar. Visst, Leif blev lite hungrigare på vintern, hon käkade i medel 1.6 kWh per mil då istället för sommarens medel på 1.4 kWh. Men i gengäld har jag i stort sett aldrig behövt skrapa vindrutan – man tar bara upp mobilen och startar kupévärmen sådär 20 minuter innan, vilket funkar bra även när hon är oansluten till eluttag. Visst, det går åt ett streck av batterimätarens tolv för att värma bilen, men vilken otrolig skön känsla att komma fram till en varm, tinad bil istället för en isklump! De sista veckorna har dock appen varit avstängd – man känner sig som på 1900-talet igen 🙁

När det var som kallast i vinter, vi hade ju neråt minus 20 ett tag i Stockholm också, var jag dock tvungen att ställa om dagliga laddningen från 80 till 100% för att komma lika långt som jag var van vid.

Det jag saknar

Ett ord: dragkrok.

Bor man i villa behöver man ibland frakta grejer. Löv och grenar, möbler, skrot. Tippen och IKEA är mindre än tre mil bort, så minskade räckvidden spelar ingen roll.

Tesla Model 3

Jag köpte Leif för att hon skulle på nåt sätt duga fram tills dess att jag kunde skaffa en Tesla Model 3, vilket även dekalen bakpå säger. Tesla Model 3 kommer (förhoppningsvis) vara en mycket mer kapabel elbil, som mer kommer täcka folks vardagsbehov.

Om den sen kommer klara 30 eller 40 mil på en laddning spelar mindre roll. Faktum är att den längre räckvidden -i alla fall för mig- inte kommer att behövas på grund av mina långresor, utan för att slippa jaga laddplatser varenda gång jag ska parkera. Många Teslaägare vittnar om att de orkar helt enkelt inte hala fram laddsladdar när de parkerar – det behövs liksom inte när man har 5 mil hem och 25 i batterierna. Med ett tillräckligt stort batteri så blir elbilen plötslig enklare än fossilbilen: man behöver aldrig åka omvägar för att tanka den, man bara laddar den varje kväll och den är redo för dagens alla åkturer sen.

Tesla Model S är en sådan elbil. Tesla Model 3 kommer också vara en sån. Nissan Leaf är inte riktigt där än.

Men jag älskar henne i alla fall.