Nu när både Tesla och andra aktörer håller på att utveckla eldrivna lastbilar får man ofta frågor om det verkligen kommer löna sig med dyra eldrivna lastbilar istället för att fortsätta köra med förbränningsmotorer? Kan man verkligen spara så mycket på bränslet att det lönar sig köpa el-lastbilar med dyra batterier?
Tro’t eller ej men frågeställningen är inte ny. Långt ifrån det. Redan för hundra år sedan var det samma frågor folk ställde sig: kan det verkligen löna sig med eldrivna lastbilar istället för gammal hederlig häst och vagn?
I början av 1900-talet var det inte alls självklart att bilar skulle drivas med bensinmotorer. År 1900 var 38% av bilarna sålda i USA elbilar, 40% ångdrivna(!) och endast 22% bensindrivna. 90% av alla taxibilarna i New York var elektriska. Elmotorn ansågs vara överlägsen förbränningsmotorn i driftsäkerhet och enkelhet att hantera. (Läs mer här.)
När nymodigheten eldrivna lastbilar började dyka upp frågade sig folk ifall de svindyra automobilerna verkligen skulle vara lönsamma jämfört med en häst som bara behövde lite hö och kunde sen dra en vagn hela dagen!
Som tur det var hade de utredningar redan på den tiden. Influensern Frederic Lambert hittade av en händelse denna utförliga beräkning daterad hundra år sedan. Då som nu var det viktigt att inte stirra sig blind på inköpspriset utan titta på totalkostnaden:
Här jämförs vad en häst och vagn kostade per år mot vad en el-lastbil med motsvarande lastkapacitet (900 kg) kostade. Användningsområdet var “city baggage delivery”, det vi idag kallar för “last mile delivery” eller budbilar. Genomsnittliga avståndet mellan kunderna sattes till 10 miles, 16 km.
Att det var andra tider för löntagare inser man så snart man ser att de förväntades arbeta 9 timmar per dag, sex dagar i veckan. Det vill säga kusken. För hästen skulle inte orkat med i denna arbetstempo, så därför var man tvungen att räkna på två hästar: en som drog vagnen och en reserv. Efter några turer bytte man häst.
(Ett slags “battery swap” 🙂 )
En sådan hästdroska kunde hinna med 24 leveranser per dag. Hästen kunde komma upp 8 km/h i fart när den drog på en tung vagn.
El-lastbilen å andra sidan kunde komma upp i nästan det dubbla, hissnande 14 km/h! Inga risk för fortkörningsböter – men det gjorde att lastbilen kunde hinna med fler leveranser per dag: 32 leveranser mot droskans 24.
Jämförelsen för årliga utgifter är verkligen udda, med poster som “däck respektive hästsko” ($175 mot $72). Dyrt med gummihjul på den tiden. Runt 45 000 svenska kronor i dagens penningvärde.
Reparationerna var ännu dyrare: $290 för elbilen mot “endast” $125 för droskan. På en hästvagn var det inte så mycket som kunde gå sönder – medan den tidens elbilar var inte alls lika driftsäkra som dagens. Batterierna krävde dessutom ytterligare $270 per år i utgifter. De var knappast underhållsfria utan behövde fyllas på med batterisyra med jämna mellanrum. Plus $15 per år enbart för olika smörjoljor.
Å andra sidan sparade man in $12 på att slippa ta hästarna till veterinär.
Och $380 per år i hö till hästarna.
Elbilen ville ju istället ha el. Som den fick från hundratals Electrant laddstolpar runt om i New York. Eller när den laddades över natten i garaget. 3 cents per kWh på den tiden motsvarar 7 kronor per kWh i dagens penningvärde! Elektricitet var fortfarande en lyxvara. Ändå var det billigare att mata lastbilen med el ($180 per år) än att mata hästarna med hö ($380)!
Stackars hästarna fick inte lika fina stall som bilarnas garage. Garagen kostade i alla fall $50 mer per år, $200 mot stallets $150. Chaffisarna fick lika mycket betalt som kuskarna, $1240 per år vilket blir faktiskt skapliga 24 000 kronor per månad omräknat till dagens penningvärde. Även om den summan ofta delades med en medhjälpare, oftast ett barn som skulle hjälpa till med hästarna och att bära in leveranserna.
Värdeminskning, ränta och försäkring var mycket högre på elbil ($460) än på häst ($231). Döda hästar kunde man ju göra salami och lim av.
Räknade vi ihop allting kostade en eldriven lastbil totalt $2830 per år mot en hästvagn som kostade endast $2210 per år.
Men.
Lastbilen kunde göra 10 000 leveranser per år mot hästvagnens 7 500! Kommer du ihåg? Högre fart!
Därför blev kostnaden endast 28 cent per leverans med eldriven lastbil – mot hästvagnens 30 cent!
Det var billigare att köra eldriven lastbil än häst och vagn!
Och så var det bättre för stadsmiljön också. Lämnade inga rykande illaluktande högar av bajs efter sig.
Nu när fler och fler modeller av eldrivna lastbilar åter igen börjar dyka upp är det dags för speditörer att åter igen sätta sig och göra liknande uträkningar på totalkostnad, om än med modernare slags hästkrafter.
Baserat på uppgifter från en underleverantör är Tesla Semi på gång. Så här skriver @SawyerMerrit på Twitter:
“RC builds will start May 2021. Pilot prod will start in July 2021 & the start of prod will be Aug 2021 (for this suppliers parts). Cumulative builds of 350 by Aug 2021.
Volume Projections:
• 100/week by end of 2021
• 500/week by end of 2022
• Sleeper cab by the mid 2021
Total builds projection:
2021: 2,500
2022: 10,000
2023: 25,000
2024: 25,000
EU start of production will be by 2023.”
Man skall iofs inte glömma att hästen hade alla assistansfunktioner och var fullt självkörande redan på den tiden.
Med tillgång till rätt marker klarade den ju också av att ladda sig själv autonomt.
Självkörande ja. Men dess inbyggda navigationssystem kan diskuteras. Hem till höt gick säkert bra. Men tveksamt om den löste själva utkörningen till specifik adress 🙂
Intressant att läsa hur vanliga el-fordon var i början av 1900-talet i USA. Lastbilar i Stockholm verkar ha varit ovanliga fram till 1920. Transporter till och fram stan sköttes av ett finmaskigt nät av ångbåtslinjer i Mälaren och i Saltsjön, och på järnväg. I Mälaren fanns som mest över 200 stationer som ångbåtarna stannade vid. Lastbilar verkar blivit en grej först under 20-talet, och då med förbränningsmoteter. Men det var på de längre distanserna som lastbilarna först gjorde sitt intåg, och konkurrerade (tillsammans med bussar) därmed ut ångbåtslinjerna. Häst och vagn verkar ha varit fortsatt vanliga in på 1940-talet på korta distanser.
Ibland så får man sådana insikter att historien upprepar sig.
https://t.co/GvexqUYoYD?nitNrVWuIW
Är det 3-fas Typ2 eller 1-fas Typ1 på kontakterna i bilden ovan?
https://uploads.disquscdn.com/images/e6f4dd33b29887baafdb6872b740f32d92e7d01422d224f7a6d1690a53b11a12.jpg
Är det Typ1 (1fas) eller Typ2 (3fas) på kontakterna som användes för att ladda lastbilarna?
Ser ut som cigarettändarkontakt i ena änden och banankontakter i andra? Elsäkerhet var nog inte uppfunnen på den tiden än 🙂
Dock uppenbart enfas. Om inte helt enkelt likström, som de första Edison elnäten hade.
1240 usd var för två personer, både en förare och en hjälpreda. Det är också arbetsgivarens utgift och om det fanns arbetsgivaravgifter redan då så fick de inte alla 1240 dollar i lön.
Pingback: Sveriges första elbil – Tesla Club Sweden