Året är 1899. Herr Adolf Östberg har precis importerat sin Waverley elbil från tillverkaren International Motor Car Co i Indianapolis, USA. Här poserar han tillsammans med sin hustru Olga i den, i Idrottsparken i Stockholm. Enligt automobilhistoriska klubben Mässing & Nickel är denna bil den första elbilen i Sverige.
Elbilen Waverley började produceras 1898 och ställdes ut på New York Auto Show i maj 1899. Det var kanske där Herr Östberg såg den och tecknade kontrakt som svensk agent och importör för märket.
Tycker du att bilens hjul påminner om cykelhjul kan det säkerligen bero på att tillverkaren från början hette Indiana Bicycle Company. De grundades redan år 1889 när cyklar var det allra hetaste i USA. Fabrik efter fabrik växte fram som svamp ur jorden och spottade ur sig billiga cyklar till massorna. År 1896 brast dock bubblan och många cykelfabriker gick i konkurs. Flera av de största cykeltillverkarna började leta efter andra branscher att expandera i, och många började bygga bilar istället. Så även Indiana Bicycle Company, som bytte namn först till International Motor Car Company, sedan 1903 till Pope‑Waverley, och 1907 till The Waverley Company. De tillverkade elbilar ända till 1916.
Deras första modell såg ut som en hästvagn fast utan hästar framför, hade 36 tums pneumatiska hjul och en 1,5 hästkrafters elmotor. Tittar du på bakhjulen på ovan bild syns både ventilen där man pumpar hjulen, de enorma trumbromsarna och elmotorn mittemellan hjulen.
Bilen hade en toppfart på 22 km/h och 64 kilometers räckvidd. Den kostade $1 500 vilket omräknat till dagens penningvärde blir 55 tusen dollar, ungefär lika mycket som en välutrustad Tesla Model Y kostar idag. Batterierna hade två års garanti och man kunde köpa till en fem års serviceplan. Toppfarten i kombination med räckvidden gjorde att man kunde åka i uppemot tre timmar med bilen innan det var dags att ladda igen.
Tidningsreklam från perioden framhåller bilens fördelar jämfört med de bensin- och ång(!)drivna bilar som även var populära: “Inget krångel. Slå bara på strömmen och kör.” Att man slapp veva igång motorn som på den tidens bensinbilar eller tända brasa under ångpannan en halvtimme innan man skulle åka någonstans var en enorm fördel för elbilar. Ångdrivna bilar hade då funnits i hundra år, var på toppen av sin utvecklingskurva och ansågs vara den ledande och mogna teknologin för bilar.
Waverley hade även en annan fördel mot sina konkurrenter: snedskurna kugghjul. De traditionella kugghjul andra bilar hade gav ifrån sig ett ylande läte i höga hastigheter, dvs över 20 km/h. Att vid förra sekelskiftet se en hästvagn knäpptyst glida fram utan några hästar framför den var på gränsen till häxkonst.
Man ska inte glömma att den första serieproducerade bilen Benz Patent-Motorwagen började säljas bara 11 år tidigare, år 1888. År 1900 fanns det 15 bilar i Sverige. Att se en vagn röra på sig utan hästar framför den var något väldigt nytt. USA låg före med 8 000 registrerade bilar, varav 40% var ångdrivna, 38% elbilar och endast 22% bensinbilar. Bensinstationer var inte uppfunna än men allt fler storstäder fick elektricitet. År 1899 satte elbilen La Jamais Contente (aldrig nöjd) hastighetsrekord för bilar med hissnande 105 km/h.
Sveriges första elbil kördes ofta av Herr Östbergs fru Olga, som av bilden att döma även inspirerade andra societetsdamer att köpa nymodigheten:
Redan samma år, 1899 syns här bil nummer två med fruarna Östberg och Halldin bakom ratten. Eller ratt och ratt, bilen styrdes med en stång som fru Östberg syns hålla i på ovan bild. Den modellen fick en centralt placerad lykta, saknade stänkskärmar och fick hjul med träekrar och solitt gummi istället för pumpade cykelhjul. En troligtvis något billigare variant än toppmodellen familjen Östberg behöll för sig själva. Elbilar ansågs passa societetsdamer särskilt väl på grund av hur enkla de var att starta och köra. Istället för tuta hade bilen en elektrisk ringklocka:
År 1899 var även samma år som svenska ingenjören Waldemar Jungner uppfann nickel-kadmium (NiCd) batteriet, en batterityp som kunde lagra dubbelt så mycket energi som dåtidens vanliga blybatterier. Året därpå, år 1900 demonstrerade han sitt batteri för svenska journalister i en spektakulär uppvisning: han körde 12 timmar i sträck med sin modifierade Waverley elbil varv efter varv på Östermalm i Stockholm längs Karlavägen, Narvavägen, Strandvägen, Birger Jarlsgatan och Sturegatan. Sammanlagt 148 kilometer på en enda laddning! Mer än dubbelt så långt som bilens original blybatterier tillät.
Hans batteri vidareutvecklades sedan av den amerikanska uppfinnaren Thomas Edison genom att ersätta kadmiumet
med billigare järn (NiFe) år 1902. Jungner experimenterade också med NiFe batterier och hade även patenterat dem,
men hade problem med att få dem lika effektiva som hans NiCd design. Han stämde Thomas Edison för patentintrång men förlorade mot dennes välbetalda advokater. Hans företag Svenska Ackumulator Aktiebolaget Jungner finns fortfarande kvar, har bytt namn till Saft AB men tillverkar nickel-kadmium batterier än i dag.
Här kan du läsa mer om de tidiga elbilarna kring förra sekelskiftet:
Häst och vagn eller el-lastbil?
Läs även boken Skaffa elbil som har en hel kapitel om elbilars historia!
