Tesla provkörd i Stockholm

Har du vägarna förbi Stockholms innerstad i dagarna ska du ha ögonen öppna. Rätt vad det är kan du få syn på den – den silverfärgade Tesla Model S som kör runt i stan just nu.

Tesla Motors har fått sin första representant i Sverige nu, i form av Andy Rietschel som ska erbjuda provkörningar för blivande kunder och journalister. Tesla Club Sweden har fått äran att vara bland de första som fick provåka bilen.

Den silverfärgade Teslan står vid trottoaren på gatan i Stockholm. Den har fortfarande danska registreringsskyltar – de svenska är “på gång”, precis som så mycket annat nu. Tesla och Andy har bråda dagar, mycket som ska komma igång.

Glädjande nog är det flera som promenerar förbi bilen som hajar till, kikar lite extra mycket. “Det är en Tesla!” hör jag en av de intresserade utropa till sina kompisar. Jag hörde inte vad hans kompisar mumlade till svar, kanske det klassiska “ja, men vem tillverkar dem?”

Dörrhandtagen skjuter ut, man tar tag i dem, och dörren öppnas som ett kassavalv på film. Man sjunker ner i den sköna förarstolen. Som står åt h-e fel (är det en basketspelare som satt i bilen innan mig?). Blicken söker sig lite tveksamt till den enorma 17-tums skärmen mellan framsätena. Hur var det man skulle pilla? Andy berättar dock snabbt att stolsreglagen sitter faktiskt – på stolarna. Nere till vänster på sidan av sitsen finns de små knapparna som styr motorerna som ställer in stolen. Efter lite pill är det så dags att trycka ner bromsen och föra växelspaken till höger om ratten till “D”. Och så släpper man upp bromspedalen. Bilen rullar knäpptyst långsamt iväg. Andy har ställt in “creep mode”, att bilen ska krypköra när man släpper upp bromsen, så den efterliknar automatväxlade bilar. Ett försiktigt tryck på gasen så ger vi oss ut i Stockholmstrafiken. Bilen känns som en Audi A7 ungefär – något större än normalbilen, men inte mer. Sättet den glider iväg utan ett ljud för dock tankarna till Rolls Royce och röda mattor i Hollywood. Bilen är väldigt skön att köra i stadstrafik, den glider fram graciöst.

Efter ett tag passerar vi Roslagstull och kommer ut på Roslagsvägen. Trafiken glesnar, så det är dags att ta ett djupt andetag och trampa gasen i botten. Det som sedan hände är svårt att beskriva (och tar definitivt längre tid än själva upplevelsen). Långt bak i bilen säger något ett tyst litet “swoosh”, däcken tjuter till bara en tiondels sekund innan antislirsystemet slår till, och huvudet slungas bakåt. När man väl åter sänker blicken från bilens innertak till vägen framför en och hastighetsmätaren, konstaterar man skräckslaget att man är så långt över hastighetsgränsen att det skulle vara inkriminerande att ange det här. Man får inga av de vanliga “varningstecknena” en traditionell bil ger ifrån sig när man accelererar: man hör inget motorvrål, man hör inget däcktjut, man behöver inte växla-växla-växla uppåt i växlarna. Allt man behöver göra är att klamra sig fast i ratten. Till och med i en automatväxlad bil känner man ju när automatiken växlar. I Tesla är det bara ett enda konstant gudskraft som slungar den två ton tunga bilen framåt som en fjäder. Sen testade vi snabbt bromsarna innan farbror polis såg oss.

Jag har kört bilar förut som glider värdigt fram, jag har kört bilar förut som vrålande skjuter iväg mig som skjutet ur en kanon. Men Teslan lyckas med båda – ja, utom vrålandet, då. Bilen är underbar att köra i stadstrafik, och om möjligt ännu skönare på landsväg. Jag tyckte dock att jag fick bromsa lite ofta med bromspedalen. Släppte jag gasen rullade bilen som i friläge. Jag har ju hört talas om Teslas “one-pedal-driving”, att släpper man gasen så “motorbromsar” bilen (laddar batterierna med rörelseenergin). Hoppla, sa Andy, jag ska slå på den. Bilen är ju väldigt kustomiserbart. Man kan välja inte bara olika grader av sportighet på styrning och körstil, man kan även välja saker som om man vill att bilen ska krypköra av sig själv eller inte, och hur den ska bete sig om man släpper gaspedalen. Efter att han tog fram konfigurationen på stora skärmen och slog om beteendet så blev bilen om möjligt ännu mer perfekt. Plötsligt behövde jag inte ens röra bromspedalen. Närmade vi oss ett rödljus eller trafik framför oss lyfte jag bara foten från gaspedalen och bilen saktade in precis lagom mycket – ungefär som en traditionell bil på treans växel. Jag behövde trycka bromspedalen bara de sista metrarna innan rödljuset, för att få stopp på bilen.

Tyvärr blev det en ganska så kort testkörning. Köpare (som har beställt eller är på väg att beställa bilen), journalister och vanliga intressenter har redan börjat bombardera Andy med förfrågningar om testkörningar. Räkna med att det snart kommer att dyka upp en hel del “vi har testkört”-reportage i diverse svenska tidningar! Fast ni kommer väl ihåg var ni läste om det först 😉

Det kommer att hållas ett antal “testkörnings-jippon” närmsta tiden, där allmänheten kommer att erbjudas testkörningar. Det är många som tyvärr behöver övertalas i Sverige om att elbilar inte bara är små plastbilar som knappt kommer 15 mil. Läs till exempel debatten i tidningen Ny Teknik.

Jag passade på att prata också en hel del med Andy under provturen. Tesla håller på att etablera sig i Sverige, de har precis börjat, mycket hänger fortfarande i luften, mycket är “på gång”. De ska “snart” börja leverera bilar till de som har förbeställt dem, men en hel del logistik återstår. De ska kring årsskiftet få igång ett service-center, som även ska ha ett litet showroom. De håller på och löser vinterdäcksproblematiken vi skrev om tidigare. (“Vi ska ha samma lösning som i Norge.”) Mer detaljer i kommande artiklar.

Åter till bilen började vi titta på den spektakulära mittkonsolen. Bilen hade version 5.6 på programvaran, med bla mycket bättre “sleep mode” än förut (bilen drar inte lika mycket ström längre om den står avstängd utan att laddas). Kartan från Google Maps kan nu vridas så bilens färdväg är uppåt. Bilen har konstant internetanslutning via 3G-nätet, något som Tesla bjuder på “tills vidare”. Vi kunde lyssna på Internetradio, men inte Spotify. Mer detaljer om dessa områden också i kommande artiklar.

Efter provturen satte jag mig i min egen privata dinosaurie-brännare och styrde kosan hemåt. På något konstigt sätt har jag aldrig lagt märke till förut hur mycket den av tillverkaren kallad “sofistikerade” bensinmotorn vibrerade och frustade. Och plötsligt så kändes den så slö också. Attans, jag som har avbetalningar kvar på den, och så känns det plötsligt som stenålder…