I måndags kväll blev även undertecknad en Teslaägare. (Äntligen!)
Japp, självaste översteprästen i Tesla-sekten körde inte en Tesla hittills. Utan en Nissan Leaf.
När Tesla Club Sweden bildades 2013 fanns det inga Teslor i Sverige än (bortsett en handfull Roadsters). Det är därför vi alltid har välkomnat alla till klubben, inte enbart Teslaägare.
Kärleken till elbilar och Tesla har alltid funnits där hos mig, men Model S är en stor bil. Alldeles för stor för mig. Fick alltid knappt plats med den i carporten hemma när jag lånade hem en. Garaget bara och glömma. Model X fick jag smörja in med vaselin för att få plats med till och med i carporten. Och fick alltid köra ut den innan familjen kunde stiga in.
Ända sedan jag såg Model 3 på plats på eventet i USA 2016 visste jag att äntligen kommer det en Tesla i “europeisk” storlek också. Bara man orkar vänta ut den. Jag beställde min faktiskt en timme innan eventet startade, innan jag ens sett bilen.
I tre år till körde jag runt med min älskade Leif med ovan klistermärke på rumpan (bilens) väntandes på min alldeles egen Tesla.
Så damp äntligen mejlet ner i brevlådan, man kunde designa sin Model 3. Som van Nissan Leaf förare med 24 kWh att leka med skulle jag egentligen ha nöjt mig med en Standard Range Model 3. Men de fanns ju inte än. Finns fortfarande inte. Kanske till årsskiftet i Sverige. Orka vänta liksom.
Så det blev en Long Range, Midnight Silver med 18 tums fälgar. Alla åren med Nissan Leaf har förstört mitt estetiska sinne så pass mycket att jag tycker Long Range fälgarna är snygga. Svart interiör och autopilot. Som precis innan leverans uppgraderades till Total Självkörningsförmåga, tack för det Elon!
Helgen gick åt garageröjning. Bilen som stod där förut var en hel meter kortare än Lyza Elonsdotter som Teslan heter. (Efter registreringsskylten som börjar med LYZ.) Det är skrämmande mycket skräp man kan hamstra upp på en meters golvyta. Efter besök på tippen och Myrorna kunde jag dock “reclaim the garagefloor”.
Efter jag fått min Tesla ärver frun min gamla Nissan Leaf så vi blir ett tvåelbilshushåll. Hennes gamla knalloranga Kia Picanto (som stod i garaget hittills) ska ut på Blocket.
På måndag kväll åkte jag så ut till världens ände Trosta Park. Parkeringen framför byggnaden är fortfarande lika full med Teslor som för tio dagar sedan, men bilarna som stod på parkeringen bakom byggnaden är nu borta, levererade.
Det är förresten byggnaden mitt på bilden man ska bege sig till när man ska hämta sin bil. Dåligt utmärkt av Tesla.
Väl inne fick man sätta sig och vänta på sin tur. Fick lite kaffe under tiden. Jag kom en kvart innan kl 17 som var utsatt tid, och fick vänta till 17:15 innan de ropade mitt namn. Jag trodde det skulle bli mer eftersläpning mot slutet av dagen efter dagens alla leveranser men Tesla verkar kunna hålla sitt tuffa schema att leverera alla bilar innan månadens slut.
Alla “papper” sköttes på leveransspecialistens egen mobil. Min bil leasas av företaget jag jobbar på som kostnadsneutral förmånsbil, så företagets VD fick ett SMS skickat till sig med en länk han kunde klicka på hemma hos sig. Han fick signera avtalet med leasingbolaget DNB via sin egen mobil bankID. Jag fick signera på plats på leveransspecialistens mobilskärm.
Sedan gick vi ner en trappa till utställningslokalen så jag skulle få min bil…
Tomt.
Ingen bil.
Dude, where is my car?! 😕
Leveransspecialisten log ett sånt där “feel the pain Harold” leende och sprang runt i panik. Ringde samtal i mobilen. Aha, bilen står ute vid Superchargern. (Tesla har ställt upp en mobil Supercharger utanför leveranslokalen för att kunna toppa upp bilar som haft för lite kräm i batterierna.)
Phuh, vi går ut och där står hon ju.
Det blev leveranskontroll av bilen vid huttriga -5 grader. Kontrollen blev kanske inte lika grundlig som det skulle blivit inomhus. Men jag hittade inga direkta fel, förutom karossglipan vid vänster bakhjul mot stötfångaren som var i smalaste laget – men det bjuder vi på, no biggie.
Inuti satt allt där det skulle. Typ2 laddkabel låg i bagageutrymmet, tillsammans med UMC och kåporna till sommarhjulen. Sommarhjulen ligger på däckhotell enligt Tesla (blir kul att få loss dem därifrån – med tanke på Teslas track record på klara besked).
Allt såg bra ut och fungerade bra. Förutom SOS systemet som behöver service enligt displayen. En knapp vid kupébelysningen på taket man kan ringa 112 med. Folk som har fått leverans säger på vårt forum att det felmeddelandet försvinner av sig självt efter nån dag – jag håller tummarna. Fick lite andra meddelanden under de första kilometrarna om kalibrering av däcksensorer och liknande – det märktes tydligt att det var nu bilen för första gången i sitt liv rullat någon längre sträcka sedan den tillverkades i Fremont.
Jag svängde till vänster ut från Trosta Park och tog gamla vägen hem. Det är en småkul småslingrig väg att köra – fast inte lika kul om man samtidigt vill pilla lite på displayen. Mycket att ställa in.
Men min personliga tragedi var att redan dagen därpå, på tisdag fick jag åka ut till Arlanda och parkera bilen där. Jag är nämligen inbjuden av Tesla till deras Model Y event i egenskap av motorjournalist. Jag ska bevaka eventet för Elbilen i Sveriges räkning. Först ett besök i Teslas bilfabrik i Fremont utanför San Francisco, sedan flyg över till Hawthorne i Los Angeles där Model Y eventet hålls på kvällen lokal tid. På fredag tillbaka till San Francisco igen där vi bland annat ska besöka ett hus med Tesla Solar anläggning. Tufft jobb men nån måste göra det 😉
Hoppas nu bara inte min splitternya Model 3 kommer kännas “meh” efter att ha tittat på Y 😕
